I ett experiment utfört med roboten Kismet visar det sig att människor donerar 30% mer pengar, jämfört med en kontrollgrupp, till en gemensam kassa bara genom att titta på ett foto av roboten: ”The players who gazed at the cute robot gave 30% more to the pot than the others.”
Det är något i robotens pingpongbollsögon som väcker lusten att vara generös i oss. Att betrakta ett ansikte, även ett enkelt och konstgjort, får oss att ändra vårt beteende.
Det finns en klar affärsmöjlighet i detta. Har tidigare nämnt företaget Wow Wee och deras konstgjorda ap-huvud som med mer sympatiska drag kan bli till skyltdockor med känsloyttringar. Alla små bössor för insamlingar som står vid kassa-apparaterna i dagens affärer kan byggas ut med ett sött litet robothuvud för att öka intäkterna. Så länge man undviker otäcka dalen så kan det fungera.
Fast söta dockor som tigger pengar är en sak. Maskiner som får mer mänskliga drag och som vi använder i vår vardag är en annan. När vi ger maskinerna anletsdrag flyttar vi också tyngdpunkten i vår relation till dem från den strikt funktionella till en mer emotionell. Därmed inte sagt att man inte kan bli förbannad på DVD-spelaren när den inte gör som man vill, men ju fler mänskliga drag maskinen har desto mer betraktar vi den också, undermedvetet, som en människa. Detta ökar bredden i det känslomässiga spektrat i interaktionen.
Då ökar självklart kraven också markant på tekniken. Därför är det oerhört svårt att bygga ett bra, mänskligt användargränssnitt (fråga bara Microsoft varför de pensionerade Clippy).
Det kommer att dröja innan det blir en vanlig syn, men en dag kommer den att stå där i farstun och hälsa oss välkommen hem, roboten med de stora, välvilliga ögonen och den mjuka, lugnande rösten. Den kommer fortfarande att göra fel och den kommer att ha brister, fast när vi blir förbannade på den för att den inte gör som den ska så kommer vi att känna ytterligare en känsla än bara frustration och förargelse när vi skäller på den.
Dåligt samvete och medömkan.
Lämna ett svar