Vissa händelser är så stora och så omvälvande att de helt förändrar vårt sätt att betrakta världen på.
I början av december skrev jag om att globaliseringen slutligen hade nått Sverige. Föga anade man då vad som komma skulle. För vad är väl inte tragedin i Indiska Oceanen om inte en gigantisk väckarklocka som borde göra det klart för alla och envar att Sverige är en del av världen och att vårt geografiska läge och dess gränser betyder allt mindre.
Thailand har besökts varje år av 250’000 svenskar. På spanska Solkusten är inte mindre än 40’000 svenskar bofasta. Liknande svenskkolonier finns på andra ställen i världen. Vi reser allt mer och allt längre bort. Landet Sverige smetas ut över hela jordklotet.
Det är lätt att vara efterklok. Ja, det är ju så man brukar få tänka efter att ha fått sin världsbild söndersmulad, men är det egentligen någon överraskning att svenskar drabbas av naturkatastrofer eller terroristattacker när så pass många befinner sig på ställen där sådant sker?
Vi tar det en gång till: 250’000 svenskar varje år har rest till Thailand. Ett jordbävningsområde.
250’000.
Varje år.
Ändå blev vi överrumplade. Tagna på sängen.
Något måste vara fel på någon omvärldsbevakning någonstans, men jag vet inte var.
Kanske är det det som är problemet.
Hemma då? Naturkatastrofer är vi historiskt sett förskonade ifrån, men terroristhoten mot Sverige, med sina unika historia med inte mindre än två tunga politikermord i modern tid, existerar. De är dock i nuläget högre mot våra grannar som hjälpt USA i kampen mot terrorismen. Även om Bin Laden i sina tal nästan hyllar Sverige så är hoten mot exempelvis Danmark mer reella. För någon som nästan kan se både Köpenhamn och Barsebäck från balkongen samtidigt som den tunga flygtrafiken över Kastrup snurrar på himlen ovanför är det inte svårt att tänka sig hur en sådan attack skulle kunna se ut. Kan vi skydda oss? Har vi infrastrukturen och krishanteringen på plats?
De senaste dagarna har gett svaret.
Lämna ett svar