Den 16:e augusti hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.
Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.
Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.
En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.
Å fel gick det, den 16:e augusti.
Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:
On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.
Vidare:
Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.
Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande. Det ligger något djupt fascinerande i detta.
Jo, jag vet, hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.
Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.
Det samma gäller hela internet. Vi är internet. Internet är vi.
För några år sedan skrev jag om en miljon apor och internet:
I am a monkey.
I am a net being. The net is where I meet my friends. It is where I find the answers as well as the questions. It is where I read the news. It is where I am being lied to, but also where different truths are allowed to live. It is where I write this text. I am a citizen of the net. I spend so much time on the net, that it could be my home.
But it isn’t.
At least not yet.
But I am one of the monkeys.
Don’t laugh. So are you.
Typing on my digital typewriter, my words are the oxygen that feeds the body that is the net.
Without monkeys, such as me or you, the net would die. Every email. Every message. Every webpage. Every movie and every song. Pumped in to the blood of the net. Rushing through its’ veins, it refreshes the entire body, allowing it to grow. Stronger. Bigger. Better.
It’s not only oxygen. Every message tells a story. Every song has a purpose. Every webpage has something to say. A memory. A feeling.
A soul.
Without the monkeys, there would be no soul. The net would be an empty place. A place that wouldn’t be a place. An empty emptiness. No life. No oxygen. No soul. The net needs the monkey.
The monkey is the net.
I am a monkey.
I am the net.
So are you.
Andra bloggar om: internet, framtiden, skype
Lämna ett svar