Sverige har världens högsta skattetryck. Rent ekonomiskt har våra politiker större makt över oss svenskar än i något annat (demokratiskt) land. Det är alltså inte så konstigt att vi ställer höga krav på våra politiker. Systemet bygger på tron att politikern kan fatta beslut som är kloka och gynnar så många som möjligt så mycket som möjligt.
Alla ska, som bekant, med.
Tanken är alltså att tack vare att alla tvingas betala och politikern sedan omfördela så blir slutresultatet för samhället i stort bättre.
Samma tanke ligger egentligen bakom TV-licensen. Detta system bygger, likt de höga skatterna, på att journalister vars lön kommer från en statligt garanterad licens anses producera bättre program och bättre nyheter än andra journalister. Lite finare. Lite mer oberoende. Ja… bättre. Tanken är alltså att tack vare att alla tvingas betala så blir det bättre TV och radio.
Detta är den ena sidan av politiken. Den där som, lite elakt, kan sägas är på låtsas. Det är så svenskarna vill att det ska fungera.
I verkligheten, däremot, där svartjobbas det. Där har vi köer till vården och hemlösa. Där smugglas det sprit och bränns hemma för skatterna på Systembolaget är för höga. TV-licensen smiter många från och de som inte gör det hamnar hos kronofogden (TV-licensen tillhör en av de vanligaste orsakerna till att folk får besök från kronofogden).
I verkligheten är inte politikerna mer kloka och visa än andra människor, däremot är det de med bäst mediastrategi som klarar sig och får vara med och bestämma över det där skattetrycket som ju är världens högsta. Att ha en god mediastrategi är t.ex. att stå på god fot med den fria televisionens journalister. Eller att kunna kasta skit på motståndaren när man själv blir nedsmutsad.
För politik handlar inte om att fatta beslut som gynnar så många som möjligt så mycket som möjligt. Politik handlar om att vinna val – en helt annan sak.
Det finns kort sagt, ett enormt gap mellan idealbilden av politiker och verklighetens. Kanske har de senaste årens skandaler inom politiken i kombination med den nya teknikens medier synliggjort detta gap på ett nytt sätt. Kanske har det blivit så uppenbart när kommentarerna om den nya regeringen så gott som uteslutande handlar om vilken slags mediastrategi de har snarare än dess politik.
Man förutsätter liksom att politikerna är som alla andra och har fuskat på något sätt (i vårt genomreglerade samhälle något som är nära nog omöjligt). Det är inte ens en fråga om vad de har gjort utan hur de hanterar det. Hur de kommer undan. Eller inte kommer undan.
Något är osunt med politiken men den kan inte friskförklaras genom att förändra politikerna. Det är själva systemet som är osunt. Skandalerna är endast symptom.
Lämna ett svar