Bloggen Tempus Fugit har tidigare kommenterat inlägg från den här bloggen. Försökte då svara i en kommentar, men den publicerades aldrig. Nu har han glädjande nog skrivit om ett av mina inlägg igen. Svarar därför här istället den här gången.
Blir lite kortfattat angående den här paragrafen:
Tempus Fugit – Så vad jobbar du med?
En sak som ofta försvinner är att innan man pratade om övergången från industrisamhället till informationssamhället så pratade man om övergången från industrisamhället till servicesamhället. Alltfärre jobbade i industrisektorn och alltfler i servicesektorn. Jag tror att debatten framförallt hörde 1970-talet till. Till servicesektorn så hör framförallt skola, vård och omsorg.
Det här är lite intressant ur svensk synvinkel, då det förefaller som om det där tjänstesamhället alla pratar om aldrig kommer. Nu är det dock så att Sverige är unikt bland de rikare länderna i att ha en relativt liten tjänstemarknad. För någon vecka sedan publicerades en rapport, presenterad på DN Debatt här, som menade att i 33 av 35 länder leder tillväxt till nya jobb. Dock ej i Sverige. Man skriver:
Trots att genomsnittsinkomsten i USA är väsentligt högre än i Sverige innebär den större lönespridningen att lågkvalificerade har lättare att få jobb där. De arbetar framför allt i den privata tjänstesektorn, såsom detaljhandel, hotell och restaurang, samt olika slags personliga tjänster. I Sverige är denna tjänstesektor väsentligt mindre, vilket bidrar till den höga arbetslösheten bland svaga grupper här.
Även egenföretagandet, en annan viktig drivkraft till de nya formerna av fritt agentskap som leder till nya jobb, är bland det lägsta i världen i Sverige.
Istället har vår ”svenska modell” förlitat sig helt och hållet på i huvudsak två saker: 1) stora, etablerade företags export och 2) utbildning, utbildning, utbildning. Kvittar till vad: bara det är utbildning. Detta har lett fram till vad som måste vara världens mest utbildade arbetslösa. Dubbla examen är inte ovanligt på landets arbetsförmedlingar. Jobben, däremot, lyser med sin frånvaro.
Det finns dock lysande undantag. Turismen i Sverige blomstrar.
Här är vi inne på exakt den upplevelseindustri jag menar hör 2000-talet till. Det är bara typiskt att det är tyska (snart indiska och kinesiska) turister som ska vara de som driver tjänstemarknaden. Varför kan vi inte skapa en inhemsk efterfrågan på tjänster genom att kraftigt sänka skatterna på arbete? Vad vi istället i praktiken gör är betalar världens högsta skatter för att hålla folk utanför arbetsmarknaden.
Konsekvensen blir att Sverige aldrig får någon chans att ställa om sig till produktion av 2000-talets råvaror. Detta kan visa sig vara mycket kostsamt i automatiseringens och globaliseringens tidevarv.
Lämna ett svar