Det är onekligen intressant att läsa de första reaktionerna på Magasinet Neo.
Vissa tyckte när de fick läsa första numret att det var en trevlig läsning men att adrenalinhalten var för låg. Man föreslås ”ta ett par varv till med svartpepparkvarnen”.
Andra blir fruktansvärt upprörda bara av tidningens omslag, som visar en världskarta på natten. Städernas (människornas) ljus jorden runt lyser upp mörkret. Tidningen anklagas för kolonialism eftersom Afrika inte lyser lika starkt som resten av världen…
Nåja, det är ju ett gott tecken att tidningen trots allt engagerar.
Själv påminns jag om en gammal favorittidning, nämligen musikmagasinet Pop (senare Bibel). Förrutom att tidningarna ser nästan likadana ut är det samma ohejdade kärlek till sitt ämne som strömmar genom artiklarna. Pop var den insatte popnördens bibel. Singelbaksidor och konserter dissekerades med inlevelse och passion tills man var övertygad om att just den där skivan var den som saknades för att livet skulle bli komplett.
Lyckas Neo hålla samma passion inför sitt ämne som Lokko och gänget gjorde på Pop-redaktionen så kan tidningen bli riktigt, riktigt bra. Kanske lyckas man t.o.m. övertyga Pop-Andres himself.
(Disclaimer: jag har bidragit med en text till första numret.)
Lämna ett svar