Hur man tolkar världen beror på ens erfarenhet av den. Olika människor i olika generationer tolkar omvärlden annorlunda.
Jag är själv relativt ung, född på 70-talet. Som liten drömde jag mardrömmar om kärnvapen. Som tonåring såg jag hur Sovjet-imperiet föll. Skolans geografiböcker var ständigt föråldrade. Jag fick kabel-TV och senare internet. Murbruket som byggde den gamla nationalstaten, i form av statliga TV-kanaler och radio, löstes upp.
Jag är också ett barn av Moores lag och Commodore 64. För mig är det självklart att nästa års modell är dubbelt så snabb, effektiv och billig som årets. Jag konsumerar media i MTV-tempo, gärna 2-3 kanaler samtidigt. Mitt hem är möblerat med billiga mode-möbler för att kunna vara ersättningsbara och utbytbara. Jag byter tämligen ofta arbetsplats för att undvika att hamna i ett arbete som inte ger mig tillräcklig stimulans. Jag har medverkat i starten av 4 företag. När jag var 23 var jag IT-miljonär. När jag var 24 var jag millimeter från personlig konkurs (utan att spendera en krona ska tilläggas). Varje dag läser jag om nya tekniska landvinningar, nya möjligheter.
För mig är förändring och framsteg det mest naturliga som finns. Det är dock lätt att glömma att alla inte ser på världen på det viset. Många blickar bakåt istället för framåt. Man föredrar oförändringens förädiska lugn. På så sätt missar man inte bara allt fantastiskt som händer, man riskerar också ställa sig i vägen för viktiga reformer och förändringsprocesser.
Jag tror mig se en tydlig skiljelinje i perspektiv. Under 1900-talet användes maskinen som förklaringsmodell för det mesta, däribland människokroppen, hjärnan och samhället. Nu har ett skifte skett och man använder hellre det biologiska nätverket som föregångsmodell. Myrstacken är en favoritmetafor, så även hjärnan och dess neuroner.
För människor uppvuxna med maskinen som förebild är t.ex. nationalstaten en välfärdsmaskin. Man bör inte förändra någonting, ty man vet inte med säkerhet vad som komma skall. En maskin kan inte växa eller förändras, möjligen kan man ändra någon parameter här eller där, men maskinen måste rulla vidare. Den ska bara gå och gå och repetera sin uppgift i oändlighet. För det biologiska nätverket är förändringen däremot vardag. Det måste ständigt anpassa sig till nya förutsättningar. Växa, krympa, anpassa sig. Skillnaden mot maskinen är markant.
Det gäller för båda sidor att förstå varandras världsbilder. På så sätt minimeras friktionen och dyrbar tid kan undvikas att gå till spillo. Det tjänar alla på.
Lämna ett svar