I onsdags var jag och lyssnade på Johnny Munkhammar som var på besök i Lund för att prata om sin bok, Sagan om Välfärdens Återkomst och dess innehåll. Han fick följeslag av socialdemokraternas f.d. partisekreterare Lars Stjernkvist, vars uppgift det var att debattera mot Munkhammar.
Munkhammars tes är att den stora välfärdsstaten är på väg mot bristningsgränsen. Den har vuxit fram genom tre framdrivande krafter: föreställningen att planekonimin fungerar (något man trodde på den tiden då Sovjetunionen fortfarande var en stark nation), ”public choice” (alltså att människor alltid väljer den politiker som ger dem själva störst fördelar och lovar mest) samt kravmaskinerna i form av diverse intresseorganisationer med stort inflytande som vill åt makten och resurserna hos staten.
Politikerna pratar gärna om ”vård, skola, omsorg”, men nämner sällan att endast ca en fjärdedel av pengarna vi betalar i skatt hamnar hos dessa tre hörnstenar i välfärdsstaten. Den största delen av skatten går till transfereringar, som påstås leda till en rättvisande inkomstfördelning. Detta stämmer inte heller då det är låginkomsttagarna och medelinkomsttagarna som betalar den överlägset högsta andelen skatter. Inte heller nämns särskilt ofta att mer än 80% av pengarna vi betalar in i skatt går tillbaka till oss själva i ett annat skede i livet (mer än 50% kommer tillbaka samma år!).
Inte heller de pengar som faktiskt hamnar i vården eller skolan blir särskilt väl använda. Antalet vårdplatser i Sverige har sjunkit från 136’000 till 29’000 på 25 år. Eleverna presterar allt sämre. Missnöjet gror. Samtidigt blir vården och skolan relativt sett allt dyrare, då det rör sig om tjänsteproduktion som inte utsätts för samma prispress som varuproduktion.
Detta är exempel på gigantiska sprickor i den vackra fasaden på välfärdsstaten. Sprickor som blir allt mer tydliga för allt fler människor. Vi har överlämnat de saker vi värderar allra högst åt politikerna och planekonomin med resultatet att det är bland de delar av samhället som fungerar allra sämst. Munkhammar ställer frågan: ”hur kan det över huvud taget finnas köer för det som är allra mest efterfrågat i samhället: god vård?”. Det är bara under en monopolsituation som köer uppkommer.
Så blir det Stjernkvists tur. Lars Stjernkvist är en slipad politiker och en karismatisk talare. Han är duktigare på att få med sig publiken än Munkhammar, men det han säger denna onsdagkväll lämnar inte ett enda ordentligt svar på någon av Munkhammars kritik. Hans försvarsstrategi är att framhäva determinismen i Munkhammars resonemang. ”Det kan bara sluta på ett sätt.” Han menar att Munkhammar får det att låta som en naturlagsbunden process som är omöjlig att stoppa och liknar Munkhammar vid andra determinister som marxisterna i kommunisterna.
Detta kommer alltså från en människa som själv tror på nationalstaten och folkhemmet som den enda lösningen på välfärden. Stjernkvist försöker positionera sig (och socialdemokratin) mitt mellan nyliberalismen och kommunismen. Lite lagom mycket socialism och lite lagom mycket marknadsekonomi. Då kan man plocka russinen ur kakan. Jättesmart. Eller?
Problemet är bara att alla de russin som kommer från den vänstra delen av kakan är sämre, dyrare och mindre anpassade till vår globala omvärld än russinen som kommer från den högra sidan av kakan. Varför ska man då välja de dåliga russinen?
På detta ger Stjernkvist såklart inget svar.
Lämna ett svar