I frågestunden i TV4 igår menade Maria Wetterstrand att det var synen på arbete kontra fritid som skiljde (mp) mest från andra partier.
Den moderna, individualiserade människan vill helst inte ägna sig åt sådant som inte känns lustfyllt eller åtminstone meningsfullt. Därmed är (mp):s inställning fullt logisk. Åtminstone om man likställer arbete med något som absolut inte kan vara lustfyllt och om man samtidigt förutsätter att andra människor kan försörja de som väljer att inte arbeta.
Eftersom (mp) redan fått genom flera kontroversiella förslag, såsom friåret, och socialdemokraterna verkar ha gett upp arbetslinjen helt till förmån för en bidragslinje, kan man sammanfatta de båda valen så här:
Ska vi ha ett samhälle där man försörjs av andra så att man slipper göra det själv och därmed kan ägna sig åt lustfyllda saker?
Eller ska vi ha ett samhälle där man så långt det är möjligt kan försörja sig på att göra saker man fyller lustfyllt?
Denna fråga är den om passion vs trygghet. Den representerar två vägar uppåt i Maslows behovsstege: att bli försörjd av andra eller att försörja sig på sådant man finner lustfyllt, roligt och givande.
Uppdaterat: även Håkan Jacobsson skriver i ämnet:
Det finns ingen politisk kraft i dag som är emot ett starkt socialt skyddsnät. Men ett skyddsnät ska fånga upp, inte fånga in.

Lämna ett svar till Erik Starck Avbryt svar