Valet 2006 kanske blir ett val som handlar om mer än bara bidrag och skatter. En sådan sak är frågan om personlig integritet ställd mot brottsbekämpning.
Regeringspartiets åsikt i frågan är klar efter justitieminister Bodströms framgång med ”trafikdata”-lagen i EU. Personlig integritet är i Bodströmsamhället värd litet eller inget ställd mot statens möjligheter att uppbringa rättvisa. Följande citat från Jonas Franzen, en av de många (betalda) LO-bloggarna, talar egentligen för sig själv:
Den personliga integriteten ställer hinder i vägen för rättvisan.
Du kan nu som väljare själv avgöra om du tycker detta är en åsikt du kan stå bakom.
Det intressanta att påpeka är att Franzen i grunden har helt rätt. Vill vi att polisen effektivt ska kunna lösa brott har vi med teknikens hjälp bättre möjligheter än någonsin att göra detta. Ändå blir folk uppenbart upprörda över Franzens uttalande. Man vill inte hälpa polisen eller statsmakten till priset av sin egen integritet.
Varför är det så?
Vill inte svenska folket att mördare ska sättas i fängelse? Jo, nog vill man det, men man måste förstå att en människas integritet är en värdefull tingest som man endast ger upp i de allra ädlaste syften och enbart till människor man litar på. Det är i grunden en handelsvara, inte olik en skatt, som går att byta mot förtroende och tillit.
För att människor ska acceptera intrång i privatlivet måste ett par kriterier vara uppfyllda:
1. Det måste upplevas som en vettig och värdefull eftergift. Biltullarna i Stockholm är ett bra exempel på motsatsen. Om lagarna upplevs som verklighetsfrånvända och inte har förankring hos individen blir responsen därefter när man efterfrågar data om privatlivet.
2. Hör samman med 1 och handlar om förtroende till de människor som samlar in informationen – staten och polisen. Om Göran Persson upplevs leva efter andra regler än övriga medborgare så kommer naturligtvis motståndet att öka. Om polisen upplevs som fascister kommer ingen att lita på dem.
Vad teknikens möjligheter alltså gör är exponerar den förtroendeavgrund det finns mellan folket och de folkvalda. En osund situation. Mitt recept mot detta är:
1. Färre lagar.
2. Ännu färre lagar, men lagar som känns. Som betyder något.
3. Ökad transparens, särskilt uppåt.
4. Poliser som har tid och möjlighet att vara delaktiga i samhället istället för att ödsla tid på annat. Se punkt 1 och 2.
5. Majoritetsval med tydliga vinnare och framför allt: politiker som tar ansvar, erkänner sina fel och tar konsekvenserna.
Vill vi ha ett fungerande och välmående samhälle är detta mycket viktiga frågor och förändringar. Tyvärr hamnar diskussionen ofta snett. Den handlar i grund och botten om en enda sak:
Har du förtroende för rättsväsendet och staten?
Är man rädd för övervakning av Storebror så är svaret på frågan nej. Då ska debatten handla om hur man återställer förtroendet och inget annat. Hur man förändrar staten och rättsväsendet så att de får fast förankring i samhället. Förtroendeavgrunden måste minskas.
Om det kan komma något gott ur denna debatt så är det att frågan får uppmärksamhet och att folk kan ta ställning.
Jonas Franzen och Tomas Bodström har tagit ställning.
Nu är det din tur.
PS. På tal om transparens: både Migrationsverkets champagne-mail och UD:s telefonlistor är exempel på tekniken och transparensen.
Lämna ett svar