I takt med att vårt välstånd växer förändras vår syn på arbete och fritid. Vi ställer högre krav på våra jobb och vill att de ska vara utmanande och roliga. Lyckas vi inte få sådana jobb upplever vi stress och mår dåligt. När detta sker i stor skala stagnerar samhället. En stor del av befolkningen hamnar utanför arbetskraften. De återstående får försörja de som inte lyckats få jobb.
Frågan är då: hur får vi ett samhälle där så många människor som möjligt försörjer sig på något de tycker om att göra.
Inte hur vi med bidrag ska lyfta folk ur fattigdom eller styra deras liv.
Inte hur vi med subventioner eller tullar ska hålla konkurrensen från andra länder utanför rikets gränser.
Inte hur storföretagen eller de redan förmögna ska få specialbehandling av staten.
Inte hur vi med anställningslagar och fackföreningar ökar risken för små företag att anställa och skapa nya jobb i tron att det skyddar folk på arbetsmarknaden.
Nej, varje människa som kan försörja sig själv ska göra det. Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.
Det är utmaningen. Det är grundkomponenterna i ett friskt och varaktigt samhälle.
Alltså, vi tar det en gång till för det här är viktigt:
- Varje människa som kan försörja sig själv ska göra det.
- Så många som möjligt av dessa ska dessutom tycka om och trivas med att göra det.
Ganska enkelt, egentligen, eller hur?
Berätta nu för mig vilket svenskt riksdagsparti som driver en politik i denna riktning.
Nä, just det. Det finns inget.
Lämna ett svar