SvD skriver en artikel om hur barn får lära sig civilkurage och att ”ta ställning i svåra dilemman”:
”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”
Albert Einsteins ord aktualiseras när Forum för levande historia i höst lanserar ett civilkurageprojekt på landets skolor. I materialet påpekas att passiviteten också är ett sätt att agera. Med utgångspunkt i förintelsen vill ”Spelar roll” få högstadieelever att ta ställning i svåra dilemman.
”Civilkurage” är ett positivt laddat ord. Man vågar gripa in när något otäckt sker. En person med sådan handlingskraft får respekt och uppmuntran av samhället.
En följdfråga infinner sig då i detta globaliseringens tidevarv: hur mycket ”civilkurage” bör en stat ha? Är det ”civilkurage” även att ingripa när invånare i ett land utsätts för övergrepp och våld? Vilka kriterier ska gälla för att ett sådant ingrepp ska vara moraliskt försvarbart? När är det moraliskt försvarbart att inte ingripa? Är det någonsin rätt att skicka (skattefinansierade) soldater till främmande land?
En knepig fråga, minst sagt. Under 1900-talet växte idéen fram om den suveräna staten med FN som ordningsvakt. Är den fortfarande relevant? Sköter FN sitt uppdrag?
Eller behövs det mer civilkurage även på storpolitisk nivå?
Andra bloggar om: fn, globaliseringen, civilkurage, politik, utrikespolitik, framtiden.
Lämna ett svar