Industriell produktion har gjort Kina rikt på kort tid. Nu är det dags för nästa steg då fabriken ersätts av tjänsteproduktion, design och känsla blir ledord, innovation motorn och kreativitet bensinen. Klarar Kina av övergången? Två artiklar ger olika svar på den frågan.
Först, Fast Companys The next cultural revolution:
China is not content to serve as factory to the globe. Call it economic foresight, or cultural pride, but despite the stratospheric growth of its economy–10.7% last year–China knows that cheap labor alone can’t sustain the boom. While a flurry of activity (and, yes, a government five-year plan) has stressed scientific and technological innovation, look a little closer and you’ll see that creativity in art and industry–in design, fashion, media, and the like–is fast becoming a driving national mission.
Sedan en mer skeptisk kolumn hos NY Times, the dictatorship of talent. Läsvärd av flera skäl:
You feel pride in what the corpocracy has achieved and now expect it to lead China’s next stage of modernization — the transition from a manufacturing economy to a service economy. But in the back of your mind you wonder: Perhaps it’s simply impossible for a top-down memorization-based elite to organize a flexible, innovative information economy, no matter how brilliant its members are.
That’s a thought you don’t like to dwell on in the middle of the night.
(Via codemode).
Ja, Kinas väg framåt blir mycket spännande att följa. Hur länge kan partiets meriokrati klara sig mot demokratins framfart? Personligen tror jag det avgörs vid kriserna. Demokraterna i Hong Kong gjorde framsteg efter SARS-sjukan men backar nu i opinionen. Frågan är hur bräcklig marken under kommunistpartiet egentligen är.
Vid nästa större kris i Kina lär vi få veta svaret. Kanske är övergången till en modern tjänste-ekonomi just en sådan, förhoppningsvis oblodig kris, som landet behöver för att ta steget mot en mer öppen demokrati.
Lämna ett svar