Den flygande bilen är den klassiska framtidsvisionen. Innan vi har flygande bilar så är helt enkelt inte framtiden riktigt här ännu.
Det är inte det att de inte går att bygga, det finns de som försöker, problemet är snarare hur priset, säkerheten och enkelheten (användarvänligheten) når en kritisk massa som möjliggör masskonsumtion.
Den här frågan kan man utvidga: hur ser resande ut som är billigt, säkert och enkelt? Något som är betydligt bättre än dagens alla alternativ?
Förr att uppnå ett lägre pris och högre säkerhet reser vi idag i grupp. Hur trevligt detta är vet alla som någonsin hamnat bredvid toalettdörren i ett flygplan.
Nej, resande går att göra bättre (samt inte minst mer miljövänligt). Tänk dig istället en farkost där du bara behöver mata in destinationen, sedan blir du förd i lugn och ro och utan stressiga checkin-kontroller, minimala säten eller mat som smakar plast till den plats dit du vill färdas. Luta dig tillbaka, läs dina RSS-flöden i lugn och ro och invänta ankomsten. Det skulle kunna vara som en taxi, fast du kan åka till vilken plats som helst på jorden.
Det skulle vara det optimala personliga resandet.
Eller skulle det?
Själva resan är i sig ett nödvändigt ont. Visst finns det ett romantiskt drag i att färdas över vidderna, men för det mesta är det destinationen som är målet med resan och inte resan i sig. Tänk om det istället gick att besöka en plats utan att resa dit. Hur skulle det gå till?
Jo, man skulle kunna utrusta en fjärrstyrd robot med sensorer som överför alla sinnesintryck via internet och som reagerar på kommandon i realtid. Det skulle kunna vara som att gå under plåt-skinnet i en Asimo och se, känna, lukta och höra världen ur dess synvinkel. Det skulle kunna finnas fjärr-robotar i alla de större städerna runt omkring i världen som det gick att hyra in sig i under en viss tid.
Telefonen, denna 1800-talsuppfinning, kan sägas vara en primitiv föregångare. Genom att betala pengar till en operatör kan du förlänga dina öron till andra platser på jordklotet. I moderna varianter skickas även rörliga bilder med. I takt med att bandbredd och beräkningskapacitet förbättras kommer upplevelsen bli allt bättre och allt mer lik att faktiskt vara där.
Ytterligare en fråga att ställa sig är om man behöver flytta sina sinnesintryck över huvud taget. Om det går att överföra sinnesintryck av sådan kvalitet att det upplevs som att vara på plats, då kan det också gå att simulera sinnesintryck och skapa upplevelsen av en plats. Redan existerande virtuella världar, som Second Life eller Project Entropia, är exempel på denna form av resande men de har en bit kvar innan de upplevs som (tillräckligt) verkliga.
Alla dessa tre former av resande: den personliga, globala taxi-farkosten, de fjärr-kontrollerade sinnesrobotarna och de virtuella platserna finns det redan fragment av utvecklat och tillgängligt på marknaden. Det intressanta är att den första, vidareutecklingen av den flygande bilen, förmodligen är den som har längst tid kvar innan den finns tillgänglig på marknaden.
Jag skulle inte bli förvånad om fjärrstyrda robotar blir en vanlig syn på vissa arbetsplatser (sjukhus t.ex.) inom ett par år för att sedan sprida sig ut till konsumentmarknaden. När får vi se Asimo-avkommor springa omkring på Stockholms gator? Kanske inte är långt borta (jag ser framför mig en intressant juridisk debatt när den första fjärrstyrda Asimo-roboten blir tagen på bar gärning med något fuffens).
Den virtuella världen är på många sätt redan här. Sverige har en ambassad på en virtuell plats och företag börjar använda Second Life som arbetsplats. Här handlar det snarare om att tekniken ska förfinas än att den ska komma ut på marknaden. Det virtuella resandet är redan här.
Det kommer att ta lång tid innan dessa båda utvecklingar verkligen kan ersätta att fysiskt förflytta sig. Tor Nörretranders skrev om detta i sin bok om internet från 1998: Platsen som inte finns. Att vandra på en gata i en stad i ett främmande land är en helhetsupplevelse som är svår att simulera. Men, den flygande bilen som tar oss dit får vi vänta på.
Framtiden har inte riktigt kommit än.
Uppdaterat: ett paper om Towards Full-Body Haptic Feedback: The Design and
Deployment of a Spatialized Vibrotactile Feedback System för den som har lite att göra i sommarvärmen.
This paper presents work we have done on the design and implementation of an untethered system to deliver haptic cues for use in immersive virtual environments through a body-worn garment.
Andra bloggar om: framtiden, turism, resande, flygande bil, second life, virtuella världar, robot, robotar, internet.

Lämna ett svar