Johan Ingerö skriver om individualiseringen:
Intressantare är dock synen på det fackliga engagemanget. Här är konflikten mellan generationerna avgrundsdjup, och på väg att bli djupare. Sjuttio- och åttiotalisterna identifierar sig inte med en viss yrkesgrupp såsom deras föräldrar gör. De reser, gör avbrott för studier och vidareutbildningar samtidigt som deras blivande pensioner snurrar runt på börsen.
Dessa generationer kommer att pröva på tio gånger så många yrken som deras föräldrar gjorde, och säkert hundra gånger fler än föräldragenerationen dessförinnan. Detta är den globala och investerande generationens kännetecken. Den är nyfiken, otålig och egensinnig – därtill helt obegriplig för de generationer som jobbade med samma saker under hela sina liv och ägnade fritiden åt fackliga studiecirklar.
Tveklöst en utmaning för fackförbunden. Samtidigt också en möjlighet för de fackförbund som ser det som sin roll att vara ett medel för utveckling av medlemmen snarare än enbart löneförhandlare. Jag tror människor fortfarande har en yrkesidentitet men den är mer knuten till vad man skapar och hur än ett specifikt företag.
Det är också så att man jobbar åt en bransch snarare än åt ett företag. En bransch är ett kluster av människor och företag, t.ex. ”IT-branschen”, ”reklam-branschen”, ”måleri-branschen” etc. Sedan rör man sig som individ mellan olika öar inom detta kluster. Det är klart att det finns plats för ett fackförbund även i denna värld men deras uppdrag ser väldigt mycket annorlunda ut jämfört med tiden då arbetsgivarna i landet kunde samlas runt ett bord.
Andra bloggar om: facken, politik, individualiseringen
Lämna ett svar