Dags igen för Skiftesföreläsning på Malmö Högskola. Den här gången var det Anna Svartbeck Lilja som talade. Hon arbetar som omvärldsanalytiker på Region Skånes Omvärldsanalysenhet och föreläsningens titel var ”Framtiden – en vetenskaplig blick i kristallkulan”. Svårt att motstå för en framtidstänkare, såklart.
Mycket av själva föreläsningen cirklade kring yrkesrollen som omvärldsanalytiker (”glaskulefolket”). Vilket värde kan en omvärldsanalytiker tillföra en organisation? Arla och Maersk lyftes fram som exempel angående hur de hanterade publiceringen av karikatyrerna på en religiös profet i en dansk tidning. Maersk hade tidigt förstått att publiceringen kunde få betydelse på några av deras nyckelmarknader och klarade sig också utan större påföljder av händelsen. Arla, däremot, fick stora problem. Denna skillnad tillskrevs hur de båda hade hanterat omvärldsbevakningen.
Lilja nämnde hur hon såg det samtida samhället som ett ”interaktionssamhälle”, där produktion av fysiska varor och kunskap förlorat i betydelse till förmån för interaktion och kommunikation. (Känns det igen?)
Föreläsningen avslutades med frågan om framtidsforskning verkligen kunde kallas vetenskaplig? Svaret var att, nej, man kan inte bevisa framtiden, alltså är det ingen vetenskap. Däremot kan olika analysmetoder ge olika bra resultat när man försöker gissa sig till vad som skall hända och förbereda sig för detta och utvecklingen av dessa metoder kan klassificeras som vetenskap. (Karl Popper skulle antagligen ha nickat gillande inför detta.)
Vid den obligatoriska efterföljande frågestunden fick man en mental ögonblicksbild av den ungefär 40-hövdade publiken. Frågorna rörde sig runt alla möjliga ämnen och man såg uppenbarligen Lilja som just kristallkule-orakel med svar på allt från hur Bush borde agerat efter Kathrina-orkanen (publiken var övertygade om att de skulle skött det bättre) till hur det faktum att Kina och Indien reser sig ur fattigdomen påverkar oss i Sverige och hur vi ska ”möta hotet”.
Det var en tämligen dyster bild som målades upp av fråge-bombardemanget mot Lilja. Krig och elände och pandemier, ja också var det där med att Kina och Indien reser sig ur fattigdomen. Lilja själv avslöjade att hennes syn på mänskligheten var pessimistisk. Vi stod inför en annalkande utrensning. Armageddon. Hugaligen.
Frågorna fick mig att fundera över hur viktig just själva frågan är när man blickar mot framtiden. Tre miljarder människor blir rikare och friskare och man ser det… som ett hot! Hur ser ens världsbild ut när man gör detta? Varför är det ingen som ser möjligheterna? Varför är det ingen som glädjs åt den enorma förbättringen av levnadskvalitet som blir följden av rikedomen?
Svaret är att man ser det som ett hot därför att förändringen i omvärlden kan leda till en förändring av ens egen livssituation. I ett samhälle som lider av trygghetsnarkomani är all förändring av ondo.
Det är då man önskar att tre miljarder människor ska kastas tillbaka ned i fattigdomen. Att utvecklingen ska stanna av. Att det är bra som det är.
Men tro mig. Det är ingen bra strategi.
Den visar dessutom på en riktigt vidrig människosyn.
Lämna ett svar