På tal om föregående inlägg om automatiserade laxbutiker och RFID-taggar, några tankar om förtroendekapital och teknik…
Pengar (lagringsplats för värde) är en fantastisk uppfinning som minskar beroendet på förtroende mellan människor. Två människor som aldrig träffats förr och sålunda inte vet om de kan lita på varandra kan fortfarande utbyta varor eller tjänster. Jag kan sälja en tjänst eller en vara till någon för pengar utan att behöva oroa mig för att jag vid ett senare tillfälle ska få tillbaka motsvarande värde i andra tjänster eller varor.
Det är lätt att glömma bort att under större delen av mänsklighetens historia har inte pengar funnits utan allt utbyte av värde i ett samhälle har skett baserat på förtroende mellan individer. Detta fungerar så länge antalet individer som byter tjänster och varor med varandra är relativt få (forskare inom området socialt kapital menar att vi kan hålla reda på cirka 200 individer, sedan slår vår förtroendeminnesbank i taket), men så fort ekonomin växer blir det ohållbart.
Även säker identifiering av människor är viktig liksom det juridiska system som säkerställer äganderätten. Dessa tre tekniker och idéer är grundpelare i en fungerande marknadsekonomi.
För större delen av världens befolkning saknas dessa grundpelare.
Det går inte att skriva avtal (t.ex. ett avtal om vem som äger ett stycke odlad jord) eller låna ut pengar till folk som inte kan garantera sin egen identitet. Avsaknaden av säker identifiering är därför ett enormt problem i mindre utvecklade länder. Utan avtal eller fungerande kreditmarknad kan en ekonomi aldrig ta fart och därför fastnar många länder i fattigdom. Ekonomen Hernando de Soto skriver utförligt om detta i boken The Mystery of Capital:
Billig teknik som möjliggör t.ex. DNA-identifikation skulle kunna innebära en jättemöjlighet för fattiga länder att bygga upp en
marknadsekonomi, även om den vore informell. Tyvärr motarbetas som bekant just sådan teknologi av många här i de rikare länderna, men man måste komma ihåg att skilja på tekniken och hur den används.
Ifrågasätt gärna myndigheter och stora företags bruk av tekniken, men kom ihåg att den också kan ha ett enormt värde för många människor. Inte bara genom möjligheten att köpa en laxmacka klockan fyra på natten utan som vapen mot den globala fattigdomen.
T.ex. används abonnemang för mobiltelefoner som betalningsmedel (pengar) i Kenya. En mobiltelefon som också kunde användas som identifikationshjälpmedel skulle innebära en revolution.
Om bara inte Big Brother-motståndarna i den rika delen av världen sätter stopp för utvecklingen.
Lämna ett svar