Politiska ideologier och Rädsla

Kommentarer

6 svar till ”Politiska ideologier och Rädsla”

1. 

   Christian Carlsson

   oktober 21, 2005

   Vad menar du med att du lockas av libertarianismen?

   Jag tycker det verkar konstigt att du skulle vara libertarian. En väldigt stor andel av de inlägg verkar istället peka mot någon form av konsekventialism (vilket jag är anhängare av): upphovsrättslagar och patentlagar ska utformas så att konsekvenserna blir så bra som möjligt (synnerligen anti-libertarianskt); det är viktigt att människor har möjlighet att arbeta med saker de tycker om; liberal marknadsekonomi är bra just därför att det förbättrar livsvillkoren för människor, och så vidare, och så vidare.

   Medan libertarianismen inte bryr sig något om detta. Skulle marknadsekonomin fungera dåligt vid något tillfälle (vilket väl de flesta ekonomer är överens om)? Jaha, oväsentligt. Skulle avskaffandet av upphovsrätt och patent (eller förlängning av giltighetstiden till oändligt lång tid; libertarianer brukar välja någon av dessa extremer) vara förödande för nyskapandet? Jaha, oväsentligt.

   Strävan mot ett bättre liv och utveckling är inget typiskt libertarianskt. Enligt libertarianismen är det lika acceptabelt att vara religiös negerhatande tokstolle. Nu kanske en del *libertarianer* råkar (?) gilla utveckling och tolerans, men det är väl en annan sak. Dessutom vet jag inte ens om libertarianerna är de mest utvecklingsälskande och toleranta, jag tycker socialliberaler (vilket jag själv är) generellt sett verkar lika positiva till utveckling.

   Vad gäller tolerans verkar libertarianer generellt sett inte vara något särskilt bra föredöme (men inte något särskilt dåligt heller), de verkar inte särskilt mycket mer toleranta än andra människor. Tittar man på samhället som helhet så var det väl som mest tolerant på 1970-talet; då accepterades vissa idag olagliga droger, mellanöl var fritt för vem som helst att köpa, RFSL tog, i viss utsträckning, tillvara pedofilers intressen och försvarade barnpornografin (men de har i efterhand gjort avbön från denna oacceptabla acceptans av personer med ännu mer fördömd sexualitet (särskilt idag!) än homosexualitet), kriminalvården blev humanare (fördes ju till och med diskussion om helt avskaffande av fängelsestraffet; nu är det istället superfängelser och hårdare straff); och många som drev utvecklingen mot tolerans var väl till vänster om mitten. Libertarianer, eller något ditåt (för libertarianismen existerade väl knappt då), var de i alla fall inte.

   Svara
2. 

   Erik Starck

   oktober 21, 2005

   Hej!
   Vi delar inte samma bild av libertarianismen.

   ”upphovsrättslagar och patentlagar ska utformas så att konsekvenserna blir så bra som möjligt (synnerligen anti-libertarianskt)”

   Nja. Libertarianskt är inte samma sak som ”inga lagar alls”. Just frågor om äganderätt och rätten till resultatet av sitt arbete är centralt i nattväktarstaten. Här finns inga klara och tydliga svar i en värld där allt större andel av våra ägodelar utgörs av immateriell materia (idéer, musik mm). Det måste alltså finnas en levande debatt runt detta, en av de fem största frågorna under 2000-talet.

   ”liberal marknadsekonomi är bra just därför att det förbättrar livsvillkoren för människor”

   Precis, därför bör vi ha så mycket som möjligt av det.

   ”Strävan mot ett bättre liv och utveckling är inget typiskt libertarianskt.”

   Entreprenörskap och individuellt ansvarstagande ser jag som en fundamental del av libertarianismen. Detta är drivmedlet som för utvecklingen framåt.

   ”Enligt libertarianismen är det lika acceptabelt att vara religiös negerhatande tokstolle. ”

   Ja så länge du inte fysiskt skadar någon annan människa bör du få ha vilka åsikter du vill. Håller du inte med om detta?

   Svara
3. 

   Christian Carlsson

   oktober 21, 2005

   Jag är mycket medveten om att libertarianismen inte går ut på avsaknad av lagar. Det jag säger är att om man hävdar att patent- och upphovsrättsfrågor ska avgöras genom att man undersöker vad som leder till bäst konsekvenser (exempelvis vad som stimulerar den tekniska utvecklingen mest) så resonerar man inte libertarianskt. Enligt libertarianismen ska vi inte titta på vad som leder till bäst konsekvenser, det är inte det som avgör hur man bör handla. Olika libertarianer har olika uppfattningar om upphovsrätt, men det är inte förenligt med libertarianism att föreslå någon sorts ”mellanlösning”, exempelvis att upphovsrätten ska gälla i 50 (eller 5/500) år.

   Att liberal marknadsekonomi är bra därför att det förbättrar livsvillkoren för människor är även det ett ickelibertarianskt resonemang. För det man säger då är ju att det är förbättrade livsvillkor för människor som är det som eftersträvas; den liberala marknadsekonomin blir enbart ett redskap för att nå detta mål; den liberala marknadsekonomin får ett instrumentellt värde i den utsträckning det främjar förbättrade livsvillkor. Så det resonemanget är ickelibertarianskt även om liberal marknadsekonomi alltid (i samtliga tänkbara fall) skulle leda till maximering av förbättringen av människors livsvillkor.

   Men, nu är det ju dessutom så att så inte är fallet; liberal marknadsekonomi leder inte alltid till att människors livsvillkor blir så bra som möjligt. Dels leder det till att vissa, kanske främst fattiga, människors livsvillkor blir sämre än de kunde ha varit, detta kan exempelvis förbättras genom avgiftsfri grundskola och gymnasium, och avgiftsfri sjukvård (åtminstone för de fattigaste). Dels kan det vara dåligt för samhället som helhet, genom existensen av externaliteter; samhället som helhet tjänar på att folk är utbildade, samhället som helhet förlorar på miljöförstöring, etc.

   Så om det nu är förbättring av människors livsvillkor vi eftersträvar (vilket i sig är ickelibertarianskt) så bör även samhället, rent praktiskt, se annorlunda ut än det samhälle som libertarianismen förespråkar.

   ”“Enligt libertarianismen är det lika acceptabelt att vara religiös negerhatande tokstolle.””

   ”Ja så länge du inte fysiskt skadar någon annan människa bör du få ha vilka åsikter du vill. Håller du inte med om detta?”

   Det du pratar om är två olika saker. Jag anser att det bör vara helt lagligt att vara en sådan person och att en sådan person bör ha ännu större yttrandefrihet än idag (i Sverige). Däremot anser jag att det är moraliskt fel att använda denna lagliga rättighet till att sprida fördummande och förtryckande propaganda. Nazisten bör få stå på torget (det bör vara lagligt) och skrika Sieg Heil, men han/hon bör inte göra det.

   Sedan spelar arttillhörighet ingen roll, att skada andra individer är inget som är dåligt bara om individen tillhör en, av staten och samhället, favoriserad art. Samma sak som för ”ras”, nationalitet, kön sexualitet. Det är oväsentligt vilket/vilka kollektiv man kan inordna en individ i, att utsätta denne för lidande är ändå alltid dåligt.

   Svara
4. 

   Erik Starck

   oktober 21, 2005

   Det låter som att du tycker att så fort man börjar fundera på konsekvenserna av nånting så upphör man att vara libertarian. Å visst, med den definitionen är det svårt att kalla sig libertarian. 🙂

   Men jag håller inte med om den definitionen. Däremot anser jag att staten så långt det går bör hålla sig utanför människors liv.

   Jag skiljer också på _stat_ och på _samhälle_. Sverige är ett bra exempel på ett land där staten på många sätt tagit död på samhället.

   Vad socialister av olika grader alltid glömmer bort att nämna i sina rosenskimrande beskrivningar av verkligheten är främst två saker:

   1) att så fort man kravlöst ger någonting till någon så måste man någonstans dra en gräns. Du ska få, men inte du. Man skapar gränser, hinder, tullar, taggtrådar för att kunna hålla liv i gränsen. Solidariteten sträcker sig aldrig utanför rikets gränser (våra 1% i bistånd är så lite att det inte ens kan räknas – de finns där enbart för våra egna samvetens skull).

   2) att allting har en kostnad. Denna kostnad måste betalas av någon. Detta innebär tvång. Tvång dödar engagemang. Det dödar vilja till förändring. Det dödar medkänslan alla människor måste ha för sin omgivning.

   Det dödar, stryper, långsamt men säkert, samhället.

   Man får två till sist två grupper: de som bara vill ha och de som tvingas betala. Kan du ge exempel på något land som hamnat i denna sits? Hint: det börjar på S.

   Jag vill påminna om att världens rikaste man också är den som varit överlägset mest givmild. $25miljarder tror jag hans bidrag till välgörenhet är uppe i nu. Det är detta engagemang man måste uppmuntra.

   Alltså:

   * Entreprenörskap
   * Engagemang för samhället – inte staten
   * Vilja att utvecklas
   * Respekt för individen.

   Alla ideologier som innefattar en statlig resursomfördelning motarbetar på något sätt dessa 4 punkter. Alla! Kvar återstår libertarianismen.

   Svara
5. 

   Christian Carlsson

   oktober 21, 2005

   Men det är det som är libertarianism; det verkar konstigt att argumentera mot den defintionen då det är den du hittar om du läser någon bok om libertarianism (Anarki, Stat och Utopi exempelvis, en trevlig bok som innehåller många intressanta tankar men inte ett spår av försvar av den libertarianism Nozick förespråkade), någon artikel i en filosofisk tidskrift om libertarianism eller helt enkelt slår upp ordet i ett lexikon. Libertarianismen är okonsekventialistisk, åtminstone om det handlar om konsekvenser i stil med lycka/välstånd/utveckling/etc. Möjligen är vissa former av libertarianism ”rättighetskonsekventialistiska”, dvs förespråkar en minimering av vad libertarianismen räknar som kränkningar av rättigheter. Just vacklandet mellan rättighetskonsekventialism och ickekonsekventialistiskt rättighetstänkande anser jag för övrigt kan användas som argument mot hela libertarianismen, men det kanske jag inte ska gå igenom i det här inlägget.

   Det man kan kalla sig om man står hyfsat nära libertarianismen är väl kanske högerliberal (nyliberal är däremot tveksamt, då det av vissa används som synonym till just libertarian, och i andra sammanhang är det inget annat än ett skällsord). Men då måste, eller bör, man ju samtidigt försvara denna högerliberalism med någon moralteori (och det fungerar då förstås inte med libertarianismen). Och det är dessutom moralteorin som måste vara den grundläggande; moralteorin talar om för oss vilket samhälle vi bör eftersträva, att först bestämma sig för en ideologi (vad den än må vara) och sedan försöka leta upp en moralteori som försvarar denna är att resonera baklänges. Det blir en ideologi som leder fram till en moralteori som sedan försvarar samma ideologi (så hur kom vi fram till ideologin i första fallet?).

   Socialism har väl inte riktigt med saken att göra. Att man inte är libertarian (eller högerliberal) gör inte att man blir socialist (och även fast Sverige har höga skatter, så är det statliga+kommunala ägandet av företag inte så jättestort, så Sverige är klart mer kapitalistiskt än socialistiskt).

   Att skilja på stat och samhälle är för övrigt något alla liberaler är (eller borde vara) noga med.

   Tja, man kan väl kanske säga att allt har en kostnad (”there is no such thing as a free lunch”, förmodar jag att du gillar). Men det betyder, på grund av externaliteter (det faktum att ett avtal mellan ett antal personer även kan påverka andra personer, ibland ganska mycket) inte att skatter alltid måste vara dåligt. En skatt kan vara bra för (nästan) alla.

   Och även när en skatt inte är bra för alla så kan den fortfarande vara bra för fler än den är dålig för (eller mer bra för de personer som den är bra för än den är dålig för de personer som den är dålig för).

   Det är inte säkert att ”tvång” måste döda engagemang. Vad som dödar engagemang är knappast någon lätt fråga, och det vore synnerligen märkligt ifall det fanns ett så enkelt samband som ”ju mer tvång [hur det nu skulle mätas], desto mindre engagemang”. Jag läste ganska nyligen (i DN?) att Sverige är ett av de länder där flest personer ägnar sig åt frivilligarbete, i ungefär lika stor utsträckning som i USA (som väl brukar vara ett land som framhålls som ideal på det området).

   Jag ser inte hur dina fyra punkter skulle vara oförenligt med socialliberalismen. Tvärtom, socialliberalismen anser jag har en större respekt för individer då den inte ser några hinder för att, exempelvis med hjälp av skattepengar, hjälpa de som behöver hjälp. Libertarianismen hävdar istället att det alltid är moraliskt fel att kränka någons rättighet (enligt den libertarianska rättighetsuppfattningen) – oavsett hur det påverkar individer. Det framstår för mig som att totalt strunta i individer.

   Sedan finns det helt klart tillfällen då libertarianismen inte maximerar folks vilja att utvecklas, att engagera sig för samhället etc. Ej heller ser jag varför dessa fyra punkter ska ses som heliga (även fast jag håller med om att de nog ofta har ett instrumentellt värde).

   Svara
6. 

   Erik Starck

   oktober 21, 2005

   ”Och även när en skatt inte är bra för alla så kan den fortfarande vara bra för fler än den är dålig för”

   Utilitarismen i ett nötskal. Låt oss ta alla pengar från den som är rik och ge till de fattiga så har summan av lycka ökat i världen.

   Åtminstone för en stund… Själv tycker jag det är en rätt unken ideologi.

   Men, skatter kan man använda till mycket, inte bara resursomfördelning. Jag är inte mot alla skatter.

   Libertarianismen står inte heller på egna ben. Den svarar inte på alla frågor. Detta gör den betydligt svårare än de flesta andra ideologier, som ju alltid kan lägga in sitt ”staten ska fördela X rättvist” och sedan löser sig allt på något magiskt sätt.

   Det behövs etiska regler, lagar och ett samhälle med klara värderingar, men detta är egentligen en annan fråga.

   ”Tvärtom, socialliberalismen anser jag har en större respekt för individer då den inte ser några hinder för att, exempelvis med hjälp av skattepengar, hjälpa de som behöver hjälp”

   Vackert o fint, men varför måste det till en stat som tvingar av pengar från folk för att de ska hjälpa andra?

   Kul att du kommenterar så mycket, förresten!

   Svara