Åsa uppmärksammar en debattartikel om den svenska trygghetsnarkomanin. Samtidigt rasar, i Katrinas kölvatten, debatten om fattigdom i USA och Sverige. Det kan vara läge att reflektera lite över olika samhällen och vägar att säkra människors trygghet.
Lite grovt kan man dela in sociala skyddsnät, alltså den nedre nivå av trygghet en människa har när arbete och försörjning är borta, i fyra områden: välfärdsstaten, kyrkan, familjen och frivillig välgörenhet. I de flesta kulturer finns en blandning av dessa fyra, de är dock olika stora. Gemensamt för alla kulturer är däremot att den instans som kontrollerar denna trygghet har en enorm makt i samhället.
Jag skulle tro att för en majoritet av jordens befolkning fungerar familjen följt av kyrkan som primärt socialt skyddsnät. I Sverige är staten så stark att vi över huvud taget har svårt att tänka oss andra varianter. Inte ens familjen finns med som skyddsnätsparameter – allt ska skötas av staten.
Så är också Sverige världens mest sekulariserade nation. Då är det inte så konstigt att de där ”religiösa typerna” framstår som väldigt udda, särskilt amerikaner.
Om man däremot snarare betraktar kyrkan som en social konstruktion och ett skyddsnät liknande vår stat så faller många pusselbitar på plats. Folkhemmet och paradiset är samma myt med samma syfte. Tron på en religiös över-varelse är egentligen sekundär, det viktiga är de moraliska spelreglerna som religionen sätter upp och som formar människor och dess samhällen.
Tyvärr bygger ju ett socialt skyddsnät från både kyrkan och staten på en viss nivå av tvång. För kyrkans del ligger tvånget i det kulturella trycket och möjlig gudomlig bestraffning. I vår stat blir du slängd i fängelse om du inte är tillräckligt solidarisk. Mer tvång än så är svårt att se.
Det bästa vore om sociala skyddsnät inte alls skulle behövas. Det näst bästa vore om frivillig välgörenhet hade räckt. Tyvärr sitter som sagt de som kontrollerar skyddsnäten på en enorm makt. De kontrollerar nämligen den mest ömtåliga delen av människors sinnen – rädslan för att bli utelämnad och fattig.
I den svenska debatten är detta extremt tydligt. ”Vem som helst kan bli arbetslös, även högutbildade.” sa Göran Persson för ett par dagar sedan i ett syfte att anspela på just denna rädsla. Han vet att om han gör folk rädda så kontrollerar han dem.
Det är en enorm utmaning för stora delar av Europa att ta sig ur denna rädslofälla. Det måste ske, de europeiska ekonomierna går på knäna. Tillväxten är svag och skulderna växer. Frågan om hur man bygger ett samhälle byggt på en mer positiv känsla tillhör politikens största utmaningar.
För oss svenskar är det särskilt svårt. Vi saknar ju kyrkan som sekundärt skyddsnät. Vi har bara oss själva att lita på. Våra medmänniskor. Vågar vi?
Vi måste.
Lämna ett svar