Det är fantastiskt hur stark tanken på en stat är. Den finns som outtalad baktanke i nästan alla politiska diskussioner. Att diskutera politik utan att utgå från nationalstaten är nästan otänkbart. T.o.m. den akademiska titeln på politisk teori är statsvetenskap.
Staten verkar vara den första byggklossen man lägger när man ska konstruera en politisk ideologi.
Samtidigt ser vi idag hur staten som begrepp blir allt mer meningslöst. De riktigt stora problemen är nämligen antingen globala eller lokala/individuella. Staten, i dess nuvarande form, är på väg att bli en onödig mellanhand.
Att göra staten starkare är uteslutet i vår globala ekonomi. Endast en makthungrig politiker kan försöka övertala dig om motsatsen. De tröga, stora välfärdsstaterna i Europa går på knäna och är på väg att bli omsprungna av yngre ekonomier. De höga skatterna förhindrar tillväxten och gör samhällena stela och statiska. Välfärdsstaten kräver höga murar som hindrar inflyttning och gör invandring och integration betydligt mindre friktionsfri än nödvändigt.
Även den minimala nattväktarstaten har brister i en global ekonomi. Den kan ha ett våldsmonopol inom ett begränsat geografiskt område, men vad spelar det för roll när det på andra sidan jordklotet sitter en terrorist med en atombomb, eller en diktator som inte förhindrar en pandemi. Hur förhindrar nattväktarstaten eller dess medborgare att grannlandet inte förorenar luften eller gör vattnet odrickbart?
I det globala perspektivet är nationalstaten mellanstor. Inklämd mellan städerna, som utgör dess livsnerv, och globaliseringen, som utgör dess levnadsutrymme.
Man kan då lyfta fram två trendlinjer som i slutändan kommer att ta livet av staten, eller åtminstone transformera den till något annat.
Den ena trendlinjen är en konsolidering av lagar, skatter och regelverk mellan stater. EU, Kyoto-avtal och andra statssamarbeten är enbart led i denna utveckling som kommer att sluta i att skillnaderna mellan olika länders skattenivåer och lagar är så små att de blivit obetydliga. Drivkrafterna här är handeln, som till sin natur ogillar den friktion som olika regelsystem ger upphov till samt konkurrensen mellan staterna som leder till ett tryck att sänka kostnaderna såväl som att konkurrera om arbetskraften.
Den andra trendlinjen är en urbanisering som gör städerna till knytpunkterna i den globala byn. Det växer fram en särskild urban kultur som är gemensam mellan världens alla städer. Nattklubbar, företagshotell, shopping-gallerior och McDonalds-restauranger ser likadana ut i Tokyo som i Köpenhamn. Den kulturella klyftan minskar.
Städerna har ett stort värde som knutpunkter. Man har länge talat om styrkan i kluster och varenda region i hela världen vill kalla sig för den lokala Sillicon Valley. Staden, den lokala regionen, har precis den styrka som nationalstaten förlorat. Här kan demokratin återfinna sin glöd, en demokrati där politikerna och de som väljer delar samma vägar, samma bostadsområden och samma sjukhus. Inte den kalla, distanserade och urholkade demokrati vi har i dagens nationalstat.
För att sammanfatta:
- De största problemen idag är globala: terrorism, diktaturstater, pandemier, miljön, naturkatastrofer…
- Nationalstaternas regelverk och skattesystem kommer att likformas till den grad då skillnaderna mellan dem lösts upp.
- De starka regionerna idag är städerna, som alla delar en global, urban kultur. San Francisco, Hong Kong, Dubai, London, Singapore, Bangalore…
I denna bild av globaliseringen har nationalstaten en mycket undanskymd roll. Faktum är att den är mest i vägen. Det är möjligt att den finner sin plats på något sätt, exempelvis som någon slags administrativ mellanhand, men annars måste staten flytta på sig till förmån för andra krafter. Strävan måste gå mot en enda global ekonomi, i samförstånd, handel och fred. Allt annat är att inbjuda till konflikter och friktion.
Det är dags att säga tack och hej till nationalstaten. Det är dags att tänka det otänkbara.
Lämna ett svar till Matteus Avbryt svar