(Återpublicerar en gammal recension jag skrev av en Sparklehorse-konsert på KB i Malmö med anledning av Mark Linkous död. Skrev detta antagligen 2001 eller 2002 när Framtidstanken hette Popido och handlade mer om musik än framtidstankar. Irriterande nog kan jag inte hitta någon backup på texterna jag skrev då, nedanstående text var inte samma som till sist hamnade på sajten.)
Sparklehorse från Virginia i USA, besökte på Onsdag-kvällen Malmö. Bandet, som utgörs av frontfiguren Mark Linkous och diverse varierande medmusikanter, spelar en obeskrivbar blandning av analoga synthljud, gnisslande gitarrer och distad sång. Ibland låter han som Neil Young eller Will Oldham, ibland som en lekfull Tom Waits och ibland som ett Fugazi eller Pavement, men alltid lekfull och intressant. Tillsammans med Linkous’ underliga texter bildar musiken en alldeles speciell spänning, ungefär som en riktigt bra berättad saga.
Kvällens spelning dominerades av bandets långsammare låtar. Även Sparklehorses senaste platta, den lysande It’s a Wonderful Life är en nästan extremt långsam upplevelse. Låtarna är så långsamma, och Linkous sjunger sina texter så tyst, att man nästan kan höra hjärtslagen från personen som står bredvid en mellan trummornas sakta malande. Han sjunger om apor som ska flyga i gryningen, han sjunger om bebisar på solen, han sjunger om att gräva upp sina vitnande ben ur leran där han gömt dem tillsammans med en gammal tand som han trodde tillhörde en björn. Det hela påminner om stadiet precis mellan sömn och uppvaknande, när världen ter sig avlägsen och främmande samtidigt som fantasin löper amok i ens hjärna och ingenting är logiskt eller alls särskilt verkligt, men ändå fullkomligt förståeligt och vettigt.
Vid ett par tillfällen under konserten, höjs tempot avsevärt och Linkous distade röst överröstas av gnisslande gitarrer. Dessa avbrott är välkomna och det är synd att han inte utnyttjar dessa kontraster lite bättre. Sparklehorse bemästrar definitivt båda tempovarianterna. Scenen är klädd med plastblommor och det står instrument precis överallt, främst olika gitarrer och analoga syntar. Varje gång Linkous ska spela på sin synt lutar han sig över den som om han var en liten pojke som helt i sin egen värld vill leka med och undersöka sin favoritleksak.
Han talar knappt med publiken förrutom ett enstaka tack för applåderna mellan låtarna. Ibland undrar man om han helst inte skulle vilja vara hemma i Virginia på sin gård med sina 4 jätteödlor istället för i ett höstkallt Malmö. Vi som står i publiken och fått tillfälle att få uppleva detta sällsamma band tackar dock för besöket.
Lämna ett svar