När jag frågade en indisk f.d. kollega i telekombranschen om vad han tyckte var det underligaste med oss svenskar och den svenska kulturen så svarade han ”sambo-förhållanden”. Att man kan bo och leva tillsammans med någon utan att vara gifta. Något att tänka på när man läser den här artikeln från det allt rikare curry-doftande landet i öst:
När han och föräldrarna ansåg att det var dags för giftermål anmäldes Monish till en äktenskapsbyrå. Utifrån religion, kast, bakgrund och intressen matchades han med kvinnor. I Indien är de arrangerade äktenskapen en miljardaffär.
I Sverige har nätdejtingen växt till en folkrörelse. Redan för fyra år sedan rapporterade Aftonbladet om hur en halv miljon svenskar sökte livspartners på nätet.
Att i lugn och ro och i samråd med sina föräldrar gå genom olika alternativ eller att googla sig fram till just den här helgens bekantskap, varför tycker vi det ena är underligt och det andra fullt normalt? Vad säger skillnaderna om våra olika kulturer och om riktningen de kan tänkas utvecklas i?
Andra bloggar om: indien, sambo, äktenskap, kultur, nätdejting.
Lämna ett svar