Tittar på TV-magasinet Faktum. Det är ett pinsamt dåligt program. Man försöker vara provocerande och ställa de svåra frågorna, men just nu har man spenderat säkert femton minuter om att ”granska” hur musikjournalister kan påverka försäljningen av skivor. Dessutom ”avslöjar” man att musikjournalister kan ha ett personligt anslag i sina texter.
Wow, liksom. Brännheta grejer.
Vad som skulle vara så konstigt med detta kan vara svårt att begripa, men då ska man förstå kontexten som detta SVT-program befinner sig i. Det är i den ologiska public service-fällan man sitter. Då anses det vara fult och förbjudet att ha något som helst kommersiellt intresse. Dessutom sätter man journalistens objektivitet mycket högt (åtminstone i ord, mer sällan i handling).
Vi har alltså två konfliktytor här:
- Det som sänds får inte ha kommersiella intressen. Det ska alltså helst inte gynna någon ekonomiskt.
- En journalist ska vara objektiv och får inte bli påverkad av den de skriver om.
Självklart gynnas dock en artist ekonomiskt som sänds i landstäckande TV. Genom att intala sig själva att så länge det är de som väljer så agerar man inte kommersiellt försöker public service-programmen komma över den logiska kullerbyttan.
Tänk så skönt det ska bli när all TV och radio sänds via nätet och vi inte längre begränsas av kanaler och frekvensband. Då slipper vi förhoppningsvis denna dubbelmoral.
Fast man kan ändå lyfta fram musikjournalisten som en föregångare. Med rocken som plattform var de bland de första som bröt sig ur den anonyma journalistikens objektiva ok och blev personliga. Nästan som bloggare.
Lämna ett svar