Från arkivet: Mobiltelefonen och armbandsuret

Jag bar en armbandsklocka varje dag, dygnet runt från det att jag var kanske 9-10 år tills jag var 22-23. Då skaffade jag min första mobiltelefon. Behovet av klocka försvann.

Detta var inte enbart p.g.a. att mobiltelefonen faktiskt har en klocka i sig som jag bar omkring på oavsett. Nej, förändringen var större än så.

Behovet av att veta tiden försvann.

Klockan är på många sätt en direkt konsekvens av den rationella industrialismens strävan efter perfektion och optimering. Det var tågtidtabellen och stämpelklockan som delade upp dygnet i 24 60 minutersintervaller för den breda massan. Innan tåget och fabriken fanns bara morgon, dag och kväll.

I och med mobiltelefonen (och internet) har vi förflyttat oss från den fysiska världen in i det digitala nätverket där rum och tid är svårdefinierat om det ens existerar. Att bestämma möte med någon är något flyktigt man gör beroende på hur dagen flyter fram. Att arbeta är att vara uppkopplad. T.o.m. högskolans föreläsningar går att ladda ned och frågorna till läraren tar man på dennes blogg efter att man på egen hand tittat på lektionen.

Sekundvisarens varvning har därmed ersatts av bildskärmens ständiga ljus. Tiden har i många avseenden upphört att existera.

När jag tog av mig armbandsuret den där sista gången kändes det till en början naket och ovant. Huden hade blivit blek under skinnremmens skal. När jag lade klockan på hyllan var det industrialismens viktigaste verktyg jag monterade bort från min kropp.

En tidsålder hade upphört.