Dopningen och Berättelsen om Hjälten

Kommer dopningen att knäcka idrotten?

Jag tror inte det.

Det som fascinerar med idrotten är egentligen inte resultaten utan historier om människorna som övervinner oddsen och kämpar sig mot toppen. Det är roligare att läsa om Gunde Svans träningspass som börjar med havregrynsgröt för att avslutas med en löparrunda upp för ett berg med en säck potatis på axlarna och en plog fastknuten i ett rep runt midjan än resulttabellen från loppen han deltog i.

Det är inte höjdhoppsribbans position som gör en emotionellt påverkad av Kajsa Bergqvists VM-guld utan glädjetårarna hon visar upp efteråt och vetskapen om vad hon gått genom för att nå dit.

Detta gäller idrotten såväl som konsten. Det är lidandet innan förlösningen som fascinerar oss. Kampen. Viljan.

Neil Youngs senaste platta blir bättre av att veta att han nyss varit nära döden efter en hjärntumör. Johnny Cashs sista plattor är målade med penseldragen hos en man som är döende och vet om det. När Tupac Shakur rappar texter till sina vänner om vad de ska göra om han blir skjuten ikväll blir orden vassare av att veta att de var äkta. Hela hans karriär var en lång berättelse om hans egen död.

Så fort idrotten (eller konsten) förlorar denna berättelse bakom varje framgång kommer den att dö ut. Eller, snarare förändras. Det är möjligt att starkast-snabbast-störst-idrotterna kommer att finnas kvar, men de kommer att vara moderna varianter av månlandningen, där varje nation (eller sponsor) visar upp sina senaste framsteg i en ständig utvecklingskamp. Vi är i praktiken redan där.

Däremot är jag övertygad om att berättelserna också kommer att leva kvar av den enkla anledningen att vi behöver dem. De kanske inte längre handlar om den som springer 100 meter snabbast, men de kan handla om andra storheter och dåd som människan kommer att utföra. Andra idrottsgrenar kan få ett uppsving. Udda personer som utför underliga stordåd kommer att lyftas fram.

Hjältarnas tid är inte förbi bara för att framtida Mühleggar eller Ben Johnssons blir rumsrena och idrottshallen växer ihop med laboratoriet.


Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

2 svar till ”Dopningen och Berättelsen om Hjälten”

  1. Profilbild för sy
    sy

    Så när GNR slår igenom helt så ställer den tidens Ben Johnsson upp med sin svårt transfomerade kropp på 150kg och springer 100 meter på 1.3 sekunder. Han har utvecklat en speciell sorts explosiv skinkmuskel som i kombination med ett 10 meter långt ben gör att han kan klara av sträckan i två steg. Han avslutar loppet baklänges och går i mål med ansiktet vänt mot förlorarna.

  2. Profilbild för Erik Starck

    Hehe, ja något ditåt kanske. Fast jag skulle gissa att 4 ben är mer effektivt än att ha 2 extremt långa. Efterbrännkammare i skinkan, däremot, är ju en lysande idé! Har du funderat på patent?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *