Det vi bygger formar oss

Ett blåmespar bygger bo under taknocken. Koltrastarna kvittrar fram en ljudmatta med smak av vår mellan allt det gröna. En hackspett letar sig fram mellan träden efter ett lämpligt ställe att hacka sig in i. Ibland skuttar en ekorre förbi mellan grenarna. Själv har jag spenderat veckan med att lägga takpapp och hamra brädor. Myggbett, spågor och solbränna är något den virtuella världen i Second Life ännu är långt i från att kunna simulera. Likaså känslan av att slå en hammare på tummen.

Att bygga ett bo, något att kalla ett hem, är en djupt rotad drivkraft hos de flesta levande varelser. Så även hos människan. Vad är egentligen skillnaden mellan att hamra på en hemsida, ett hus eller blåmesarnas samlande av kvistar för sitt eget lilla rum? Att forma sin omvärld och anpassa den för sina egna behov är vad själva livet är till för. T.o.m. livets allra första steg på vår planet inledde en förändringsprocess av själva jordklotet:

And life created continents…

LIFE on Earth may have driven the evolution of the planet itself. The idea is that ancient microbes provided the chemical energy to create the Earth’s continents – a nod to the Gaia hypothesis, in which life helps create the conditions it needs to survive.

Liv är skapande och liv är förändring. Det enda som skiljer människan från blåmesen eller de första mikroberna på jordens yta är att vi skapar och förändrar så mycket snabbare. Det tog några miljarder år för mikroberna att skapa grundförutsättningarna för det internet vi byggde på ett par årtionden. Vi gör detta genom att inte bara anpassa omgivningen för oss själva utan även genom att själva bli påverkade av vår egen utveckling. Med Winston Churchills ord:

”We shape our buildings; thereafter they shape us.”

De 4000 skyskraporna i Shanghai, Sveriges ambassad i Second Life, ja faktiskt hela Internetgalaxen – alla är de byggstenar skapade av liv. Precis som blåmesens bo under taknocken. Precis som kontinenternas form under mikrobernas myller i årmiljarderna.

Om den accelererande utvecklingen har någon riktning, något mål, så är det kanske just detta: vi formar ett hem så att det kan forma oss. Till sist går det inte att skilja på vad som är oss och vad som är konstruktionen. Det vi skapar har blivit ett med oss själva.

Andra bloggar om: , , , , , .


Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *