Wille Faler har ett bra inlägg om demokrati:
The Libertarian In Room 101: Demokrati och frihet – skilda ting som ibland samexisterar
Så skilj på begreppen: äganderätt, individuell frihet och mänskliga rättigheter är inte en del av demokratin, de samexisterar med den, men kan likaväl i extremfall stå i konflikt med den.
Detta blir extra viktigt och särskilt uppenbart om man tänker bort begreppet nationalstat. Allt fler av våra politiska frågor är globala. Nationalstaten hade sin höjdpunkt under 1900-talet men har sedan dess falnat i viktighet. Därmed försvinner också fundamentet mot vilket den representativa demokratin vi vanligen tänker på när vi använder ordet demokrati lutar sig.
Din egen personliga frihet har mycket mer att göra med huruvida du kan flytta vart du vill, säga vad du vill, handla med vem du vill eller slippa våld och hot riktat mot din person än om Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt är statsminister i landet du för tillfället råkar bo i. Särskilt sant blir det när skillnaderna mellan de politiska alternativen är så små som de är i Sverige.
Faktum är att man kan vända på demokratibegreppet och hävda att demokrati har med att själv välja vilket politiskt system man vill leva under eller vilken geografisk plats man vill leva på snarare än att välja vilket parti som ska representera dina åsikter i en lagstiftande församling.
Möjligen är ordet demokrati (folkstyre) fel för att beskriva ett sådant val. Ett möjligt ersättningsord skulle kunna vara emikrati, en hopslagning av orden emigrant och demokrati. Istället för att en samling människor inom ett geografiskt och administrativt område tillsammans bestämmer vem som ska få stifta lagar som påverkar deras liv och begränsar deras frihet så väljer en enskild individ från flera alternativ av samhällsmodeller.
Wille Faler är för övrigt själv ett exempel på en emikrat eftersom han emigrerat från Sverige och istället valt England.
Skillnaderna mellan ett demokratiskt samhälle och ett emikratiskt är stora. Bl.a. måste den sittande lagstiftande församlingen inte bara hålla sina nuvarande medborgare nöjda utan även locka till sig nya i konkurrens med andra länder. Det sker också över tiden en talent drain från en viss typ av land till en annan. Denna rörelse kan förstärka politiska eller demografiska trender. T.ex. skulle Sverige kunna tömmas på entreprenörer om de känner att gräset är grönare någon annanstans.
Ett ”emikratparti” skulle bli ett av Sveriges största partier. Sedan Göran Persson blev statsminister har 350’000 svenskar emigrerat. Något säger mig att den siffran inte kommer minska. Framtiden tillhör emikraterna.
Lämna ett svar