Ett tillägg till mina två senaste postningar. Våra samhällen är idag uppbyggda fullständigt kring vissa grundläggande förutsättningar bl.a. hur länge vi lever och är friska samt vid vilken ålder vi skaffar barn. Det finns en rytm i samhället bestående av utbildning sedan yrkesliv (eller i Sverige: sjukskrivning och sjukpension) samt föräldraskap och slutligen pension, fritid och åldrande.
Pensionssystemet är redan utsatt för hårda prövningar efter den kraftiga ökningen av medellivslängden under 1900-talet. När ATP-systemet infördes 1960 var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 72-73 år. Idag har pensionsåldern sänkts och medellivslängden (lyckligtvis) höjts, dessutom med förbättrad livskvalitet.
En radikal ökning av medellivslängden skulle totalt kullkasta hela rytmen i samhället. Utbildning kan vara något som pågår hela livet. En människa kan göra flera olika karriärer och skaffa sig flera familjer och barn långt senare än vad som idag är möjligt.
Detta leder till att variationen mellan individer ökar. Samhällslösningar som är likadana för alla passar inte längre. Jag kanske vill välja att tillfälligt sluta jobba för att undervisa mina barn själv? Jag kanske vill arbeta långt efter den lagstiftade pensionsåldern? Jag kanske vill vänta med att skaffa barn tills jag är 70 (detta kan gälla även för kvinnor)! Varför ska staten diktera hur jag ska leva mitt liv?
Ju längre vi lever, ju friskare vi blir och ju större valfrihet vi får desto svårare blir det att motivera statliga ingrepp i individens liv.
Lämna ett svar