Ärekränkning är den nya copyrighten

Det är tidigt 90-tal och reklam-TVn är fortfarande en relativt ny företeelse hemma i föräldrahemmet. Bland MTV-animationer och eurotechno hörs plötsligt en skrovlig stämma som till en långsamt malande gitarr skrålar:

liar liar with your pants on fire,
white spades hangin’ on the telephone wire
gamblers reevaluate along the dotted line,
you’ll never recognize
yourself on heartattack and vine

Kameran visar en gata i svettigaste Texas och händelseutvecklingen följer människorna på gatan tillsammans med texten. Filmen är sådär blankt gul som den var i alla reklamfilmer för jeans på den tiden (ni minns väl Brad Pitts debut, ”The Joker” och 20th Century Boy?).

Det var, vill jag minnas, något utav det absolut häftigaste jag hört.

När sångaren kommer till textraden: don’t you know there ain’t no devil,
there’s just god when he’s drunk
så är jag beredd att genast springa ut och köpa ett par sprillans nya Levi’s-jeans.

Låten är skriven av Tom Waits och heter Heartattack and Vine. Just denna version framfördes av Screamin’ Jay Hawkins i en jeansreklam någon gång i början av 90-talet.

Tom Waits är en extremt cool kille. En musikalisk och lite smartare version av Bukowskis nedgångne suput som ständigt lyckas förnya sig.

Han är också väldigt mån om att uppehålla en artistlig integritet, vilket inkluderar att inte ställa upp i reklamfilmer. Detta har nu lett fram till en rättsligt tvist mellan honom och Volkswagen, därför att de i en reklamfilm använde en sångare som påminde om Tom Waits i sättet att sjunga.

Ja, du läste rätt: påminde.

Identity theft: Waits wins damages over VW advert

An appeal court in Barcelona awarded the singer €36,000 (£24,500) in damages yesterday for copyright infringement and €30,000 for violation of his moral rights, which protect a person’s personality and reputation.

Waits försökte faktiskt med ungefär samma rättsliga manöver i samband med jeansreklamen och Heartattack and Vine, vilket går att läsa mer om här.

Som jag var inne på i posten om Piratpartiet så kan denna form av rättslig tvist mycket väl komma att bli vanligare när vi tagit steget över in i nätverkssamhället, där själva kopierandet av information blivit omöjligt att förhindra. Istället för att skydda ett visst stycke eller en specifik komposition, så skyddar men en stil eller att sätt att skapa på.

En sådan utveckling är inte enbart positiv. Jag gillar verkligen Tom Waits, men frågan är om han har en tillräckligt säregen stil för att det ska kunna motivera en stämning. Uppenbarligen ansåg domstolen i Barcelona det, men herr Waits ska nog vara glad att inte Captain Beefheart befann sig i vittnesbåset.

erikstarck