Är ekonomisk och personlig frihet samma sak?

Den nystartade bloggen Kompassen listar en rad svenska bloggares politiska åskådning enligt mini-testet political compass.

Denna kompass har två skalor, istället för den traditionella höger/vänster-skalan: graden av personlig/social frihet och graden av ekonomisk frihet man anser ett samhälle bör eftersträva.

Resultatet är ganska intressant. Det visar sig att så gott som alla (faktiskt alla utom en) som tagit testet hittills står för en klart liberal inställning till personlig frihet medans den stora skiljelinjen går runt den ekonomiska friheten, där svaren pendlar.

Även om urvalet av bloggare än så länge är ganska tunt (ett 30-tal) ger detta upphov till en rad frågor. En sådan är såklart om testets två dimensioner har någon betydelse över huvud taget om alla ändå tycker (nästan) samma sak på den ena axeln. Detta kan dock härledas från att de som tagit testet trots allt delar samma kulturella bakgrund (den svenska). Det är, gissar jag, ont om religiösa eller starkt konservativa bland de som tagit testet.

Intressant dock att inte ens vänsterbloggarna uppskattar den kommunistiska auktoritära staten. Det verkar som att den frihetliga socialismen, anarko-socialismen, är betydligt mer utbredd än kommunismen om man ska tro på detta test. Individen är viktigare än kollektivet. Detta är glädjande.

En annan fråga man kan ställa sig är om inte personlig och ekonomisk frihet är samma sak. Vad är skillnaden? Ett typiskt exempel på ett fenomen som innefattar mycket personlig frihet men låg ekonomisk frihet är friåret.

Denna personliga frihet är dock en illusion. Friåret är nämligen inte alls fullt så fritt som det låter. För det första måste det betalas av någon. Ingenting är gratis. En persons ekonomiska frihet blir alltså kraftigt begränsad för att någon annan ska kunna uppleva högre personlig frihet genom ett friår.

För det andra är det inte fritt i bemärkelsen att vem som helst kan ta det. Det finns ett begränsat antal platser som nästan lottas ut enligt vissa kriterier. Skulle det vara helt valfritt skulle man såklart riskera att alla utnyttjade möjligheten och man stod där helt utan någon som arbetade.

För det tredje är det, som namnet antyder, avgränsat i tiden. Du är inte fri för all framtid utan endast under ett år.

För det fjärde är man enbart fri så länge politikerna tillåter det. Friåret kan när som helst bli indraget om statsbudgeten eller väljarvinden kräver det. Man är hela tiden ”fri” på nåder av någon annan.

Summa summarum kan friåret snarare ses som lånad ekonomisk frihet. Som med alla lån måste de förr eller senare betalas tillbaka, annars får man inte låna mer. Samma kritik går att rikta mot andra bidragssystem som finns i utjämningssyfte.

Den som är satt i skuld är aldrig fri var det någon som skrev. Om du lever på andra är du heller aldrig fri. Du är beroende av andras välvilja eller på att människor som tvingas betala för dig inte tröttnar och lämnar landet. Äkta ekonomisk och personlig frihet uppnår man enbart genom att skapa värde som andra vill utbyta mot annat värde.

För många är detta en bitter mandel att svälja, men det är ett fact of life. Istället för att se detta faktum som ett ok och ett tvång borde man se det positiva och lustfyllda i att skapa något som andra människor vill ha. Varje människa har något unikt att erbjuda sin omvärld. Aldrig förr i mänsklighetens historia att vi haft större möjligheter att erbuda våra tjänster och begåvningar till en stor global marknad. Aldrig förr har möjligheten för så många människor att uppnå ekonomisk och personlig frihet varit större. Detta är mycket positivt och en enorm möjlighet.

Not 1: det finns ett annat bra sätt att öka sin personliga frihet utan att leva på någon annan, nämligen genom att skära ned kraftigt på sina levnadsomkostnader. Se t.ex. sajten Whywork.org för fler idéer kring detta.

Not 2: men de sjuka och svaga, då? De som inte kan arbeta?
Mycket riktigt så befinner sig dessa människor i en beroendeställning, både i förhållande till sin sjukdom såväl som till den som försörjer individen i fråga, och har därmed låg personlig frihet. Saknar man försäkring, familj eller ett ansamlat kapital hamnar man onekligen i en beroendeställning till någon, antingen staten eller välgörenhet, om man blir arbetsoförmögen. Detta är knappast ett kontroversiellt påstående, men det var inte heller om detta frågan handlade. Frågan var om personlig och ekonomisk frihet går att särskilja och jag menar att det gör de inte.

Uppdaterat: Danne Nordling listar fem olika sorters frihet. Hur mycket frihet finns det egentligen? Hur många sorter?

Uppdaterat 2:: Man ska inte skriva långa inlägg tidigt på morgonen. Jag blandar ihop begreppen något. Vad jag menar är följande. Det går att särskilja personlig och ekonomisk frihet, men så fort du tar bort den ena så ”terminerar” du den andra. De är olika saker men oskiljaktiga.

Alltså, även om du lever i ett land där du får säga och tycka vad du vill så går det inte att kalla dig fri om du samtidigt inte får äga någonting eller försörja dig själv.

Det finns sålunda bara en sorts frihet, men den har flera komponenter. Sänker du nivån på en komponent så sänker du också helheten med lika mycket.

Vad som är intressant är just det faktum att så många av bloggarna har i grunden samma uppfattning om den personliga friheten, men inte om den ekonomiska. Vad jag vill visa med inlägget är att man kanske egentligen står närmre varandra än man själva vill erkänna.

Fast det kanske bara är önsketänkande.


Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

Ett svar till ”Är ekonomisk och personlig frihet samma sak?”

  1. Profilbild för Markus "LAKE" Berglund
    Markus ”LAKE” Berglund

    ”Om du lever på andra är du heller aldrig fri. Du är beroende av andras välvilja eller på att människor som tvingas betala för dig inte tröttnar och lämnar landet.”

    Detta var tamefan det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig! kort sagt jäkligt bra forumlerat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *