Den ofta citerade listan över Sveriges 100 största opinionsledare (borde det inte heta ”opinionsbildare”?) från DSM har släppts. Pastor Åke Green är på 49:e plats, strax för Anitra Steen och, ironiskt nog, K.G. Hammar.
Även t.ex. Mona Sahlin, Ebba Lindsö och LO-Wanja får se sig slagna av pastorn.
Ganska intressant om man funderar på det. Vad han har gjort är att hålla en predikan för ett litet sällskap i en kyrka på Öland för flera år sedan. Detta är vad han gjort, inget annat. Mig veterligen har han inte figurerat i morgon-TVs soffor, skrivit debattartiklar eller ens varit med i en dokusåpa.
Sedan har polisanmälan, rättegången och medias uppmärksamhet knuffat upp honom i rampljuset. Att han fick extra hjälp från en ännu galnare pastor i USA som önskade livet ur ännu fler svenskar i flodvågskatastrofen har gett historien extra krydda.
Även om listan inte på något sätt är vetenskaplig så innebär detta att hade lagstiftningen inte försökt förbjuda honom att säga de saker han sade så skulle han förmodligen aldrig varit med på den. Han skulle ha förblivit en obskyr pingstpastor i en liten kyrka på Öland. Det är ju egentligen inte predikan i sig som gjort honom uppmärksammad utan hur den svenska lagboken behandlat honom.
Han har alltså blivit en mäktigare opinionsbildare med lagen än han skulle ha varit utan den.
Detta säger mig två saker: för det första att munkavlar, censur och lagar är ett dåligt sätt att förhindra fördomar och otrevliga åsikter att spridas. För det andra att det går en röd tråd från en pingstkyrka på Öland via den svenska politiska korrektheten över till flodvågskatastrofen i Sydostasien och en amerikansk tok-pastor.
Nog tusan finns det något viktigt att berätta i denna historia, om globaliseringen, det sammankopplade globala mediasamhället och om det viktiga i att låta människan tänka och tala fritt. Utan munkavel. Även om man har ”fel” åsikter.
Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar