Waldemar Ingdahl skriver bra i Expressen om doping:
När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner (särskilt när man blivit äldre och skröpligare) kommer många att ta den.
Vi som inte tävlar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?
Därför leder frågan om en ”ren” idrott fel, vi borde i stället tänka på en ”säker” idrott.
Precis. Vi närmar oss en intressant gräns, mellan frisk och förbättrad. Dopingen, som ju utgör en gren av medicinen där målet är just att förbättra snarare än att göra frisk, tänjer på denna gräns. Man måste ställa sig frågan: vad innebär det att vara frisk? Är det enbart fråga om frånvaro av nedbrytande sjukdom eller handlar det om att må så bra som man över huvud taget kan göra? Är det i så fall inte så att det finns ett friskhets-tak som ligger ovanför det som biologin på egen hand erbjuder?
Om dopingen kan göras utan risker, ja kanske t.o.m. sänka riskerna för en rad sjukdomar, är man då inte per definition icke-frisk om man inte dopar sig?
Byt ut ”dopar sig” mot ”motionerar” och frågeställningen blir tydligare (eller ännu grumligare beroende på hur man ser det). Att motionera har en rad positiva effekter och några negativa (skaderisken är en t.ex. liksom förslitningen det kan innebära på kroppen). Tänk om det fanns ett medel som gav samma positiva effekter som motion, fast utan de negativa. Starkare muskler, bättre kondition osv. Vore inte ett sådant medel välkommet? Skulle vi kalla det ”doping”? Vilka skulle protestera mot ett sådant preparat?
OS i Kina 2008 kommer antagligen att ytterligare ställa dessa frågor på sin spets.
Lämna ett svar