Har mycket annat att stå i för tillfället så jag passar på att återanvända en gammal blogpost från tiden innan den här bloggen startades. Det är en recension av filmen Gattaca jag skrev 2002-03-04:
Science fiction-filmer och litteratur inom genren är ofta ett sätt att reflektera vår egen tid och dess värderingar genom att låta det hela utspela sig i en framtid där vissa aspekter från vår egen tid är förstärkta till det extrema. På så vis blir framtidsvisionen en kritisk spegling av vår egen nutid genom att belysa konsekvenserna av vårt beteende.
Gattaca är ett typexempel på denna variant av science fiction. Genmanipulation är ämnet för dagen.
Filmen utspelar sig i en relativt närliggande framtid. Genforskningen har gjort stora framsteg och det är nu vanligt att skräddarsy sina barn med de bästa generna från föräldrarna. Samhället har därmed blivit segmenterat i en tydlig delning: eliten, människorna med de perfekta genuppsättningarna framtagna på laboratorier, och resten, vanliga människor, avlade på samma sätt som människor alltid avlats fram. En lägre stående varelse, full av de genetiska defekter som livets tärningskastande har gett dem.
Handlingen cirkulerar kring en man, Vincent Freeman (Ethan Hawke), född på traditionellt ”organiskt” vis och dennes kamp mot det samhälle som inte längre vill ha med honom att göra. Som en extra krydda har manusförfattaren gett mannen en yngre bror (Elias Koteas) som är genetisk manipulerad. Denna bror är allt som Vincent inte är. Defektfri. Vacker. Extremt intelligent. Perfekt. Ja, nästintill omänskligt perfekt.
Filmen ställer många viktiga frågor, men ger få svar. Vad är det som gör oss till människor (filmens tagline är: ”There Is No Gene For The Human Spirit.”)? Blir vi bättre människor av att vara genetisk perfekta? Vart är det egentligen våra teknologiska framsteg för oss? Är vi på väg att skapa en ny ras? Håller vi i så fall på att sudda ut den del av oss som gör oss till människor?
Tyvärr lider filmen av en del logiska luckor. Till exempel har gentekniken kommit så pass långt att man kan skräddarsy sina barn, men all annan teknik verkar ha stannat upp vid den nivå som råder idag. Det är inte ens en rullstolshiss installerad i huvudpersonernas svindyra framtidsvilla, trots att en av dem är rullstolsbunden (fast å andra sidan skulle de i så fall inte kunna ha en DNA-molekylformad trappa i huset). Varför är han det, förresten? Borde man inte kunna reparera en brusten ryggrad i denna framtidsvärld? Vidare är det nästan lite för enkelt för huvudpersonen att bluffa sig in på Gattaca och lura alla kontroller som finns där.
Men det är detaljer. Filmens syfte är inte att ge en komplett bild av en tänkt framtidsvärld, utan att fokusera på de byggnadsstenar som vi alla är byggda av, och vad som händer när det blir möjligt att välja ut de bästa exemplaren och gå förbi den urvalsmetod som naturen använt sig av sedan livets första bubblande andetag.
Det är en väldigt snygg film, med en futuristisk känsla som ändå är tidlös. Skådespeleriet är klanderfritt, och regin likaså. Regissören, Andrew Niccol, är relativt oerfaren och kanske mest känd för att ha skrivit manuset till The Truman Show. Hans nästa film heter Simone och handlar om hur en filmproducent tvingas skapa en digital skådespelerska som utges att vara en riktig människa.
Vad dessa tre filmer har gemensamt är just sättet att reflektera över vår egen samtid genom att låta dem utspela sig i en nära förestående framtid där någon företeelse är dragen till sin spets. Detta är en viktig uppgift som krävs för att vi ska kunna lära oss hantera och acceptera ny teknik. Teknik som är så omvälvande att gamla värderingar och regler ställs på spel.
Nya frågor måste ställas. Nya värderingar måste växa fram innan tekniken springer förbi oss. Därför är Gattaca en viktig film, och därför är science fiction en viktig genre som behöver intelligenta regissörer som Andrew Niccol.
Nu mer än någonsin.
Lämna ett svar