Om vi bortser från alla de som betalas av diverse organisationer för att blogga eller använder bloggen som marknadsföringskanal för något (t.ex. sina böcker eller sig själv) så undrar jag om inte Dick Erixon är på god väg att bli den förste politiska bloggaren i Sverige som kan livnära sig på enbart sitt bloggande. Hans lägesrapport efter uppmaningen att donera pengar till honom för att hålla bloggen vid liv:
Under fem vardagar har ni, mina kära läsare, bidragit med 90.741 kr till bloggen. Det ger inte bara en underbar känsla för mig – att ni också i handling bekräftar budskapet om att bloggen betyder något – det är också något unikt för mediebranschen. Ni visar att det finns en publik för de perspektiv och de analyser som bloggen står för. Medan SVT och SR – den så kallade public service – går mot alltmer av banalisering och fördumning, visar den ökande läsekretsen av min blogg att det finns många som vill ha mer tuggmotstånd, mer analys, mer filosofi och mer utblickar i samhällsdebatten.
Vi får väl se hur länge läsarnas donationsvilja håller sig uppe men detta är faktiskt en mycket intressant milstolpe i den svenska mediabranschens historia, vilket också Johan Ingerö är inne på:
Dicks insamling har betydligt större nyhetsvärde än mycket annat som dykt upp i medierna på senare tid. Symptomatiskt nog har rapporteringen uteblivit. De skattefinansierade jättarna är inte särskilt sugna på att visa att en ensam liten tyckare kan ha så många och så hängivna läsare.
Dick var för övrigt lite sur för ett tag sedan, då hans blogg inte var med på en lista som Veckans Affärer tagit fram. Han skrev då:
Veckans Affärer har gjort en lista: Sveriges 11 tyngsta bloggare, där denna blogg inte är med. Vilka kriterier som gäller för att vara ”tyngst”, framgår inte. Uppenbarligen gäller inte antalet läsare. Ingen av de 11 angivna har fler läsare än denna blogg. Men vad spelar läsarna för roll? De 11 (varav jag gillar några) passar kanske bättre in i den kulturradikala medieeliten – det är ju bara den som räknas…
Jag tror förklaringen är så pass enkel som att listan Emanuel Sidea på VA tog fram baserades på Technorati-klonen Twinglys analys av den svenska bloggosfären. Jag hittar inte deras karta över bloggosfären på nätet men jag har sett en pappersutskrift av den och jag vill minnas att just de 11 bloggarna i VA:s artikel var dominerande på kartan. Tittar man på Twinglys Topp100-lista är Dicks blogg inte heller med. (Lyssnar ni, Twingly?)
Så någon konspiration från kultureliten är det nog knappast. Då hade inte t.ex. Johan Norberg heller varit med. Snarare en brist i Twinglys kartläggning (om jag har rätt i att det är där listan kommer från). Jag kan gissa att Dicks hemmahackade bloggmotor inte riktigt är kompis med Twinglys spindel.
Hans RSS-flöde fungerar inte så bra heller, vilket faktiskt också kan vara en av förklaringarna till hans goda besöksstatistik relativt andra ”bloggiganter”. Folk måste ju besöka hans site, eftersom RSS-flödet inte fungerar. Själv läser jag alla andra bloggar via RSS-läsaren Bloglines, utom just hans. Jag är knappast ensam om detta.
Hursomhelst. Många läsare har han i alla fall och nu kanske han t.o.m. kan börja försörja sig på sin publik. Som jag skrev för någon dag sedan är detta en mycket spännande och viktig utveckling. Ju fler affärsmodeller det går att bygga kring sitt personliga intresse, desto bättre är det, inte bara för individen utan för samhället i stort. Ju fler människor som kan försörja sig på sin passion desto bättre. Dick Erixon är med bland pionjärerna som visar vägen på en utveckling som precis bara börjat. Oerhört spännande att följa.
Andra bloggar om: dick erixon, erixon, twingly, politik, bloggar, media.
Lämna ett svar