Sveriges problem och dess lösning

På Politiskt.nu har riksdagsledamoten och (m)-politiken Tobias Billström skrivit om de lettiska byggarbetarna i Vaxholm och den debatt som följt på konflikten. När man läser kommentarerna till inlägget känner man igen mycket av resonemanget från andra ställen som står på Byggnads sida mot det lettiska företaget. Man försvarar Byggnads agerande med argumenten att arbetarna måste skyddas mot lägre priser, som om konkurrens mellan företag var en ny uppfinning, uppfunnen i Lettland.

Den underliggande tesen är att konkurrens mellan företag inte är bra och särskilt inte mot svenska företag för då försvinner alla jobb utomlands. Svenska företag (Autoliv och Carlsberg nämns i kommentaren på Politiskt.nu) som lägger tillverkning utomlands är onda och dåliga exempel.

Det är en ganska intressant tes. Man undrar vad man egentligen vill uppnå med en sådan inställning. Kanske ska man centralt besluta vilka löner och priser som gäller? Kanske ska alla människor tjäna lika mycket? Det vore väl rättvist?

Nä, knappast. Det där tror jag ingen utom Lars Ohly vill. De flesta människor inser att konkurrens mellan företag är bra och leder till lägre priser, högre kvalitet och ökad produktivitet. Det leder också till att när en vara eller tjänst blir billigare sparar vi som konsumenter pengar och kan spendera dem på annat.

Men det innebär också att marknaden ständigt förändras. Den som är stark i dag kan vara svag i morgon. Detta absolut grundläggande faktum måste man förstå, särskilt med tanke på den accelererande globala ekonomi vi lever i. Om man inte gör som Autoliv eller Carlsberg har gjort så försvinner man istället helt från marknaden. Man kvävs. Man dör.

Ja, detta kan vara otryggt. Ja, det kan innebära att ens levebröd måste tjänas in på annat sätt än man vant sig vid. Men det innebär också fantastiska möjligheter för den som är duktig och driftig att stöka om på marknaden och konkurrera sig fram till framgång. Det innebär att nya produkter och nya tjänster får en chans att t sig fram. Det leder till utveckling, ny teknik, nya mediciner, ny mat och nya upplevelser för människor.

Förstår du, kära läsare, vart jag vill komma?

Det som är oroväckande för Sverige är inte att byggsektorn får välbehövlig konkurrens. Det är istället att alldeles för få nya företag dyker upp som omsätter de resurser som sparas på billigare byggarbetskraft.

Så, vad ska vi svenskar då ägna oss åt när vi inte kan stå vid fabriksband eller spika golv? Jo, vi ska givetvis klättra uppåt i behovskedjan.

Vilken jädra behovskedja, undrar du då?

För att besvara det på ett enkelt sätt har jag två belysande exempel. Det första är kaffe.

Kaffe importeras som råvara, oftast från Sydamerika. I obehandlad form kostar kaffebönor ca 10 kr/kg. Detta motsvarar ungefär 10 öre/kopp kaffe. Sedan rostas kaffebönorna och mals ned till bryggkaffe. Pris i butik: ca 30-50 kr/kg beroende på märke eller ca 30-50 öre/kopp. En hel del av dessa kaffebönor slutar sedan i lunchrestauranger eller caféer där de kostar kanske 10 kr/kopp.

Men, vissa lyckliga små kaffebönor slutar som espresso-kaffe på Spy Bar där jag lovar dig att en liten fingerborg uppvärmd svart vätska säkerligen går loss på närmre 40 kronor.

Från 10 öre/kopp till 40 kronor. Det är rätt stor skillnad. Var någonstans på den skalan tror du man bör – nej, måste! – ligga som rikt I-land?

Ja, just det.

Det andra exemplet berör ett exempel som tas upp i kommentarerna på Politiskt.nu. En frågare vid namn Bengt undrar hur Tobias Billström skulle känna sig om hans jobb hamnade i ett land som kunde erbjuda billigare politiker. Låt mig omformulera denna fråga något. Tänk dig att Tobias Billström inte var riksdagspolitiker utan fotbollspelare. Tänk dig att han spelade i den bästa av de europeiska ligorna, kanske den Italienska eller den Spanska. Låt oss dessutom byta namn på honom till Tobias Beckham så blir det lite roligare.

Nu undrar jag: hur många ägare av de fotbollsklubbar Tobias Beckham tävlar mot skulle säga ”Jag har en ide. Jag outsårrsar hela mitt fotbollslag till Indien! Det blir jättebilligt!”. Hur många tror du?

Nä, just det.

Båda dessa exempel belyser samma sak: lösningen för Sverige är inte att med näbbar och klor försvara arbeten som kan utföras av andra till ett billigare pris. Lösningen är att hela tiden, kontinuerligt, förnya sig och finputsa det man är bäst på. Vi måste klättra uppåt i behovskedjan. Faktum är att varje arbetad timme som går åt till att producera kaffebönor för 10 kr/kg istället för 40 kronors fingerborgar med espresso är bortkastad och direkt skadlig!

Detta är ett totalt annorlunda tankesätt som knappt existerar i vårt statiska och socialdemokratiska folkhemssamhälle. Debatten handlar istället om protektionism, sjukskrivningar, bidrag och kostnader. Problem, problem, problem och åter problem. Inte rubba på cirklarna. Inte förändra spelreglerna. Men var finns viljan? Var finns gnistan och självförtroendet?

En snickare kan bli en träsmideskonstnär. En rörläggare kan bli en vattendesigner. En målare kan bli en färgartist. Det handlar bara om att vilja och att våga.

Tyvärr är det alldeles för få i det här landet som har varken viljan eller modet.

Däri ligger det verkliga problemet.

Inte i konkurrens från Lettland.

erikstarck