Så gott som varje gång jag läser något ”se upp för big brother-inlägg” på nätet så slås jag av samma sak: det är egentligen inte tekniken i sig man är rädd för utan staten som övervakar en. Man vill inte att något verk eller någon myndighet ska veta för mycket om en. Däremot är det oftast tekniken som får skulden för allt elände som komma skall, vare sig det är DNA-analyser, RFID-taggar eller övervakningskameror.
Ett sådant exempel är Per Johanssons text på Infontology då han skriver om Övervakning och livets värde.
Det döljer sig, som sagt, en viss teknikrädsla i Pers inlägg. Att använda RFID för att identifiera människor leder till ”ett liv ej värt att leva”. Vad han verkar ha glömt är att vi redan idag är försedda med numreringsbricka och insorterade i databaser. Det är bara det att du idag bär på ett (eller flera) litet plastkort istället. Per får det att låta som att skillnaden mellan ett plastkort och ett RFID-chip är som skillnaden mellan liv och död.
Då ska man samtidigt komma ihåg att för en majoritet av jordens befolkning är just avsaknaden av trovärdig legitimation ett gigantiskt problem som förhindrar utveckling bort från fattigdom. Att över huvud taget kunna inneha ett giltigt pass är en dröm för många människor. Det finns delar av världen där man mördar för att komma över en annan människas legala identitet i form av ett pass.
Retoriken om ”övervakning” väcker tankar om Stasi-vakter och poliser som sitter i små rum och övervakar allt vi gör (texten avslutas t.o.m. med en referens till Stalin). Så här skriver han:
”Tror vi verkligen att ett samhälle där alla bilförares aktiviteter kontinuerligt övervakas är ett ’bra’ samhälle? Om inte, så bör vi förhindra att det växer fram.”
En bilförare måste redan idag genomgå tester och godkännas av myndigheterna innan hon ger sig ut i trafiken. Jag skulle gissa att debatten gick varm när kravet om körkort började bli aktuellt i bilismens barndom (Per skulle förmodligen ha motsatt sig det). Det finns redan strikta trafikregler som alla måste följa. Skulle du bryta mot dessa, t.ex. genom att köra på fel sida av vägen, skulle ganska många vända sina blickar mot dig och förmodligen ringa polisen. Du är ständigt övervakad – av dina medtrafikanter.
Låt mig bjuda på ett tanke-experiment. Låt oss säga att du ska åka bil mellan Malmö och Stockholm. Det går två exakt lika långa vägar dit. Vägarna är identitiska med en skillnad: på den ena vägen tillåts endast nyktra, vakna och alerta människor som kör med säkra och kontrollerade bilar. Kontrollen sker med hjälp av modern elektronik, GPS-system och automatiserad mönsterigenkänning som upptäcker avvikande trafikbeteende. Varje bil har tillgång till all information om de andra bilarna och dess förare. Du måste som bilist på denna väg vara beredd på att ge ifrån dig information om ditt eget hälsotillstånd och din körhistorik men å andra sidan vet du att alla andra som kör här också har gjort det.
På den andra vägen kan vem som helst köra. Inga kontroller sker. Här kan du lika gärna möta en lastbilschaufför med 1,5 promille i blodet som någon som fick körkortet i Corn Flakes-paketet. Här finns det ingen övervakning och knappt några trafikregler.
Vilken väg väljer du?
Notera att experimentet inte nämner något om några myndigheter, verk eller Stasi-poliser. Övervakningen är en överenskommelse mellan dig och dina medtrafikanter.
Det samma kan gälla övervakningskameror i ett villa-område eller metalldetektorer inför en fotbollsmatch. Vad det då handlar om är spelreglerna för en gemensam arena som människor verkar på. Som deltagare på arenan måste du acceptera ett ”intrång” i din integritet i utbyte mot vissheten om att det inte går att göra inbrott i din villa utan att bli filmad eller att det inte går att föra in en kniv eller en UZI på MFF-matchen du gick på.
Vad det i grund och botten handlar om är att förenkla förtroendet mellan dig och dina medmänniskor, vare sig det handlar om förtroendet i att veta att personen bredvid dig på krogen inte bär en kniv eller förtroendet i att veta att personen du gör affärer med inte är en bedragare. I en allt mer globaliserad och föränderlig omvärld måste vi ha verktyg för att kunna göra detta så enkelt som möjligt.
Big Brother-kritikernas motvilja mot myndigheter och statliga verk som mäter och övervakar medborgarna är sund och den ställer jag upp på till 100%. Men låt det stanna vid en skepsis mot statlig kontroll och mot myndighetsmissbruk utan att för den skull förhindra att verktyg som underlättar förtroendebyggande mellan människor utvecklas. Det är en enorm skillnad mellan statlig kontroll över våra liv och möjligheten att på egen hand finna den information du behöver, även om teknologierna som används är de samma.
Montera gärna ned Storebror, men glöm inte bort att förtroende mellan människor är en oerhört värdefull och mycket bräcklig sak som behöver all assistans den kan få.
Uppdaterat: Bytte titel på inlägget.
