Med människokroppen som politiskt slagfält

Waldemar Ingdahl, Eudoxa. Stig-Björn Ljunggren. Anders Edwardsson.

Eudoxa bjöd på seminarie igår i studentföreningen Heimdals lokaler i Uppsala. Ämnet för dagen var Anders Edwardssons rapport Politikens biologiska gränser. Opponent var nyblivne 50-åringen Stig-Björn Ljunggren.

Frågeställningen är klassisk: beror människans beteende på kultur eller natur? Uppfostran eller gener? Edwardsson menar att i den svenska politiska diskursen råder närmast total enighet om att det är kulturen som påverkar vårt beteende. Hur skulle politikerna annars kunna använda sin makt för att förändra hur vi beter oss? Social ingenjörskonst bygger på att råmaterialet är formbart.

Det har den senaste tiden varit inom feminismen och genusteorin denna fråga befunnit sig i blickfånget men runt hörnet väntar nästa konfliktyta: den morfologiska friheten.

Det råder knappast några tvivel om att det går att påverka människans beteende med diverse kemiska substanser. När vi med naturvetenskapens hjälp lär oss allt mer om hur hjärnan, våra känslor och vårt beteende hänger samman kommer vi i allt högre grad kunna påverka och ändra de samma.

Ett aktuellt exempel är antidepressiva medel. Är de ett tecken på att vi drogar oss mot en artificiell lycka eller är de ett bra botemedel mot något som tynger många människor?

Många är rädda för alldeles för stora ingrepp i människokroppen, ingrepp som gör den ”mindre mänsklig” – en övermänniska. Fast är inte övermänsklig att vara mer mänsklig? Viljan att utvecklas är i sig en djupt mänsklig drift. Att ta bort den är inte att rädda människan, snarare att förminska henne.

Doping är kontroversiellt och anses som fusk, men måste det verkligen vara förbjudet för mig som icke-tävlande att förbättra min fysiska prestanda? Gränsdragningen blir också svår. Tiger Woods har opererat sina ögon till övermänsklig förmåga. Fusk? Eller förbättring som alla borde kunna göra?

Inom idrotten går det åtminstone att sätta upp ett hyfsat sammanhållande regelverk, men i verkliga livet blir det allt svårare. Förbud och regleringar förskjuter makten över min egen kropp till politikernas och byråkraternas bord. Är det så vi vill ha det?

Man kan också fråga sig om antidepressiva medel och dopingpreparat är kulturens slutgiltiga triumf över naturen – eller tvärtom? Är det över huvud taget meningsfullt att göra någon skillnad på de båda drivkrafterna?

Ja, frågorna är många. Politiska krafter kommer att göra allt de kan för att styra frågorna i riktning mot ökad makt åt dem. Därför är konflikten mellan transhumanism och neoluddism en av 2000-talets stora politiska slagfält.

Insatsen är din kropp – och ditt liv.

Uppdaterat: bilder från föredraget.

Uppdaterat 2: Blogge Bloggelito skriver om en debatt mellan Louise P. och Jenny Westerstrand där ämnet var prostitution – ett annat exempel på en politisk fråga med kroppen som slagfält.

Det används snarlika argument som i frågan om morfologisk frihet. Individens frihet att bestämma över sin egen kropp står mot den moraliska vetofrågan ”…men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?” Med denna fråga kan man argumentera mot precis vad som helst utan att backa upp det med fakta hämtad från verkligheten. Läs Blogges inlägg för att förstå hur debatten kommer att se ut om några år när utvecklingen gett oss ännu större möjligheter att forma våra kroppar som vi vill.

Joakim Lundblad var också på Eudoxa-debatten. Han skriver om seminariet här och möts i kommentarerna genast av mothugg (riktat mot Eudoxa av någon anledning) av just den karaktären som Blogge skriver om ovan.

erikstarck