Läs först Per Bylunds text om den svenska välfärdsstaten och två generationer i en familj:
How the Welfare State Corrupted Sweden – Mises Institute
My late grandmother used to say something had gone wrong with the world. She was proud to never have asked for help, to have always been able to rely on herself and her husband, proud that they could throughout their lives care for their family. I’m happy that when she passed away at the respectable age of 85, she did so with that dignity still intact. She was never a burden.
Sedan Johan Norbergs i National Interest om den svenska modellen:
Sooner or later, politicians begin to identify a new, influential bloc of voters–those who live at others’ expense. A former Social Democratic minister of industry recently explained what his party meetings in northern Sweden looked like: ”A quarter of the participants were on sick-leave, a quarter was on disability benefits, a quarter was unemployed.”
Till sist, detta:
Viktigast i livet för dagens ungdomar är kompisar, nöjen och kärleken. Pengar står också högt i kurs. Arbete och skola har aldrig varit så lågprioriterat.
Frågan man måste ställa sig är om detta är en hållbar utveckling. Går det att bygga ett samhälle utan produktivt arbete? (Å märk väl att produktivt arbete mycket väl, ja faktiskt bör vara, både stimulerande, kreativt och roligt. Det är inga löpande-band jobb vi behöver.) Ett samhälle där betalt arbete är något frivilligt. Fungerar det rent ekonomiskt, eller måste ett sådant samhälle förr eller senare bryta samman?
En annan fråga är den rent moraliska. Välfärdsstaten är byggd på grundidéen att svaga människor ska hjälpas och att social bakgrund inte ska spela någon roll för ens möjligheter i livet. Solidaritet och jämlikhet har varit ledord i bygget. Detta kan man bygga moraliska ramverk runt som faktiskt går att förstå även om man inte håller med.
Men vad händer när de tippar över och solidaritet mot andra blir till krav på andra? ”Jag kräver att få min dotters skola betald. Jag kräver att få min teaterbiljett subventionerad. Jag kräver att kollektivtrafiken betals av någon annan. Jag kräver att få bli försörjd om jag inte hittar ett arbete jag är nöjd med. Jag kräver att få kunna vara ledig och försörjd av andra ett år när jag får barn. Det är ju min medborgerliga rättighet!” Går det fortfarande att bygga samma moraliska ramverk på en sådan inställning? Jag tror knappast det.
Nu tar vi det en gång till:
Viktigast i livet för dagens ungdomar är kompisar, nöjen och kärleken. Pengar står också högt i kurs. Arbete och skola har aldrig varit så lågprioriterat.
Vem är det som har uppfostrat dessa människor? Hur ser deras världsbild ut? Vad förväntar de sig av omvärlden? Vilket moraliskt fundament bygger de sina krav att slippa försörja sig själva på? Jag undrar, eftersom det är jag (och många med mig) som får betala.
Lämna ett svar