I ett inlägg på Obunden citeras Johan Ehrenberg. Han tycker inte vi ska skänka pengar till behövande, det är ju statens uppgift.
Så talar en man som ser nationalstaten och skatter som Lösningen På Allt. Inte ens vem vi vill hjälpa ska vi få avgöra själv. Det ska staten bestämma åt oss. Är det OK, Johan, om jag ger en hungrig människa mat? Om jag hjälper en gammal dam över gatan? Får jag det?
Vad han inte heller nämner är att det enda det svenska skattetrycket har åstadkommit är (om man nu ska prata i termer av klasser, vilket jag egentligen inte gillar) att vi har massor av fattiga, en gigantisk medelklass, en mycket liten undre överklass och en relativt stor överklass (en onormalt hög andel miljardärer i världen kommer från Sverige).
I Sverige är det nämligen omöjligt eller mycket svårt att klättra i klass-trappan. Det finns miljonärer i Sverige, men deras miljoner består utav en villa avbetald under ett helt arbetsliv. Att arbeta sig rik går inte.
Detta betyder att pengarna har fördelats som ett slags lotteri. De som hade turen att köpa en villa i ett attraktivt område klarar sig bra på ålderns höst. De andra är det synd om.
Att klara sig bra kan t.ex. vara att flytta utomlands, vilket många 40-talister planerar göra. Då följer de med strömmen av företag och kapital som flyr landet p.g.a. skattetrycket.
På så sätt pyser resurserna som så fint och solidariskt ska fördelas ut ur nationalstaten.
Det enda långsiktiga överlevnadsstrategin är såklart att anpassa sitt skattetryck till omvärlden. Detta kommer alla länder att tvingas göra, inte bara Sverige. På så sätt försvinner nationalstatens särprägel och makt. Alla blir mer eller mindre likadana med homogena relger och skattesystem. Nationalstaten dör. (Åtminstone som administrativ enhet. Som kulturell ikon kan den såklart leva kvar.)
Detta är precis vad svenska socialdemokrater och fackpampar håller på med: de klamrar sig fast vid en döende nationalstat där de försöker behålla folkets stöd så de kan sitta kvar vid makten in i det sista genom att dela ut brödsmulor och dagisplatser till de fattiga de själva varit med och skapat.
Det är synd. Politik borde inte handla om att fördela resurser utan om att skapa dem. Att få dem att föröka sig!
Detta åstadkommer man inte med skatter och pålagor, det åstadkommer man med handel, utveckling, forskning och entreprenörskap. Med detta i bagaget kan man med öppna armar välkomna den globala världsnationen. Den är betydligt trevligare än den unkna gamla 1900-talskvarlevan nationalstaten.
Lämna ett svar