När jag växte upp fick vi lära oss att Indien var det fattigaste fattiga. Bara vissa afrikanska länder var fattigare. Vi skulle äta vår skolmat tacksamt, och tänka på barnen i Indien.
Mycket har hänt sedan dess. Stora delar av Indien är fortfarande fattigt, men det var nog ingen då som hade trott att landet skulle skicka en robot till månen så tidigt som 2011:
When India sends its proposed moon mission in 2011, it will have a unique robot developed indigenously by student-engineers and their professors at the Indian Institute of Technology (IIT) at Kanpur.
Fast jag undrar om det ändå inte hade varit nyheten att Indien tackar nej till svenskt bistånd som hade varit mest chockerande för mina mellanstadielärare. Det gjorde Indien redan 2004 med orden ”Indiska företag vill gärna investera i Sverige”.
Indiska företag investera i Sverige!? Tacka nej till bistånd?? Jag lovar att detta hade ansetts vara betydligt mera science fiction än både internet och mobiltelefonen för våra samhällskunskapslärare. Därför formades också våra medvetanden efter axiomet: det är vi som är de rika, det är de som är de fattiga.
Man kan inte låta bli att undra över hur starkt kopplad denna tanke är till den svenska identiteten. Klarar vi över huvud taget av att bli omsprungna av Indien eller grannländer som Estland eller Litauen? Ja, vad exakt består egentligen den svenska nationella identiteten av? Vad är bestående av det svenska i en emikratisk och globaliserad värld?
En fråga det tål att funderas ett bra tag över.
Andra bloggar om: emikrati, globaliseringen, indien, sverige, nationell identiet.
Lämna ett svar